”Pojkarna” av Jessica Schiefauer

Ganska precis mitt i Islandsvintern tar jag en snabbpaus för att beta av den där högen som bara växer och tillbringar lördagen tillsammans med Kim, Momo och Bella i Jessica Schiefauers ungdomsroman ”Pojkarna”, ni vet, boken som vann Augustpriset för några veckor sedan.

De tre flickorna är som de flesta fjortonåriga tjejer är – mitt emellan barn och vuxen, mitt emellan lek och allvar, mitt emellan fantasi och verklighet. De tillbringar de flesta kvällar och helger i Bellas trädgård, där kan de för en stund få glömma vilka de är, den kropp som utsetts att vara deras skal och de förändringar det här skalet går genom.

Så en dag får Bella ett udda blomskott med posten. De gräver ner plantan i växthuset och redan nästa dag har något förunderligt skett med denna växt, denna fantastiska växt som genom att dela med sig av sin nektar låter de tre flickorna uppleva något annat.

”Pojkarna” är en bok jag läst mycket om, som har gjort mig nyfiken men samtidigt lite skeptisk. En bok om flickor som om nätterna dricker nektar och förvandlas till pojkar – är det något, det?

Japp, det är det.

”Pojkarna” är en rent fantastisk liten bok i samma stuk som ”Ginnys rike” eller ”Den tatuerade fjärilen” av Pullman. Hela boken är en gåta, samtidigt som den så klart och koncist berättar vad som händer. Det är en lek och utmaning för fantasin att ta in allt som händer, samtidigt som där finns så mycket konkret att ta ställning till – pojkarnas självklara övertag, flickornas lika självklara men förödande överlevnadsstrategier, kärlek, sex och ånger.

En förunderlig liten bok, som jag tror många lärare skulle gilla att använda i SV-ämnet. Någon som anmäler sig för läsning?

(Det här inlägget har lästs 1647 gånger.)