Sagostundsdags

Sådär, ja!

Har tagit mig genom en lite kvalfylld sagostund tillsammans med min (för året) enda sagostundsgrupp. De är lite oroliga av sig, skruvar gärna på sig och vill ha lite spänning och skratt för att jag verkligen ska kunna fånga hela gruppen. Men i vintras fick jag för mig att testa en av mina absoluta favoritsagor från min egen barndom, ”Allra kärase syster”, och jag fick även ett annat tips av Cecilia, om en annan favoritbok jag glömt sedan länge, ”Prins Hatt under jorden”.

Hade alldeles lyckats förtränga att jag skulle kolla upp den tills igår. Då poppade idén upp igen, och när jag sökte upp boken i vår bibliotekskatalog såg jag till min lycka att den faktiskt fanns i bilderboksvarianten i ett av biblioteken på stan, så på vägen hem susade jag förbi och lånade den.

Men jag fick lite ångestkval när jag kom hem och började läsa den. Den är lång. Riktigt, riktigt lång. Men bra! Bestämde mig för att köra på den i alla fall, även om det kändes ännu mera kvalfyylt i morse när jag provläste den halvhögt för mig själv på kontoret innan barnen kom. 25 minuter. Och då fuskläste jag lite bitvis också. Och 25 minuter, det är länge om man är 7-8 år och inte gillar att sitta still.

Men.

De lyssnade. Inte alla hela tiden, men de var med. Och faktiskt, spelar det egentlgen så himla stor roll om man lyssnar på en hel bok eller bara just där man tycker att det är mest spännande? Samtidigt så kunde jag se i ögonen på de av barnen som är vana lyssnare att det här var en bra saga. De orkade, de ville verkligen höra fortsättningen, och när jag var klar var det en av tjejerna som nästan omärkligt krupit så nära att hon satt precis under mig som sträckte upp handen och sa ”Den där vill jag låna!”

Bättre betyg än så är svårt att få. 🙂

(Det här inlägget har lästs 3009 gånger.)