”Själamakerskan” av Michela Murgia

Om boken:

Maria är det yngsta av fyra barn i en fattig familj på Sardinen. Som sexåring adopteras hon helt osentimentalt bort till Tzia Bonaria, en välbärgad ensamstående kvinna.

En natt vaknar Maria och upptäcker att Tzia Bonaria är borta. Dagen efter får hon veta att en gammal man i byn har dött. Intuitivt förstår hon att det finns en koppling mellan Bonarias frånvaro under natten och den döde, men det är först långt senare som hon får veta det som alla invånare i den lilla byn Soreni redan känner till: att Tzia Bonaria är en accabadora. Ordet betyder ”hon som avslutar” och används om kvinnor som utför ett slags primitiv form av dödshjälp, vilket skedde på Sardinien ända in på 1960-talet. Nu ställs Marias lojalitet mot Tzia Bonaria på svåra prov. Vem har egentligen rätt att bestämma över liv och död?

Lite här och lite där kunde man i våras och somras läsa om ”Själamakerskan”, något så ovanligt som en italiensk storsäljare. Jag knappade hem den till läsplattan, men eftersom jag inte riktigt visste vad jag hade att vänta har den fått legat till sig lite. Det där är en av de största svagheterna med att läsa en bok på plattan, tycker jag, det att man inte får med baksidestexten och lite annat lull-lull som blurbisar. Jag tycker helt enkelt att det är svårt att öka på min förförståelse för en läsplattebok. Nåväl.

Maria blir alltså Tzia Bonarias själabarn och hennes liv tar en ny vändning. Från att ha varit den fjärde dottern till en ensam kvinna som fler än en gång högt och ljudligt berättar för alla – även Maria – att det gott och väl hade räckt med tre blir hon det enda barnet hos en ensam kvinna med massor av kärlek. Tzia Bonaria arbetar som sömmerska, och Maria hjälper henne så klart, liksom hon och alla andra i det lilla samhället på Sardinien hjälper varandra med allt från druvskörden till att begråta deras bortgångna familjemedlemmar.

Men så är det de där konstiga nätterna när Tzia Bonaria bara är borta och kommer hem först under morgontimmarna. Jag som läsare vet, liksom alla andra i samhället, att hon är där för att hjälpa de gamla och sjuka att komma vidare. (Jag vet inte hur det är i övriga Sverige, men här i norr fanns det änglamakerskor som hade samma funktion, och jag fastnar lite på begreppet själamakerska. Tzia Bonaria tar ju Maria som själabarn när hon adopterar henne, och att man använder samma prefix då ställer till det lite för mig med begreppen.)

I alla fall. Den enda som inte vet hur det ligger till är Maria. När hon får veta vad hennes älskade fostermor har för funktion och vad hon många gånger har gjort blir besvikelsen så stor att hon inte står ut. Hon tar sitt pick och pack och far, förvissad om att aldrig komma tillbaka och aldrig ens tänka på det som varit.

Jag har verkligen kämpat med ”Själamakerskan”, och det stör mig lite. Jag menar, den är på inte ens 130 sidor! Språket är dessutom enkelt, målande och finstämt, så det är inte det. Istället fastnar jag ofta på karaktärerna, jag får inget grepp om de olika personerna och jag kan inte se de där självklara interaktionerna mellan människorna, och jag kan inte hitta någon annan anledning än att jag har för liten förförståelse. Jag har helt enkelt ingen aning om vilka oskrivna regler som styrde i ett litet samhälle på Sardinien under 1950-talet. Jag förstår inte religionens inverkan och vilka trauman som låg kvar efter andra världskriget.

Jag vill verkligen tycka om den här boken, men jag gör det inte. Kanske är det en sån bok som kommer att växa till sig när den får vila lite, och kanske kan jag se på den med andra ögon någon gång. Men just nu, för mig, var den helt galet fel bok att läsa.

Andra som bloggat om boken och kommit fram till lite annat är Bokomaten, Lyran, och dagarna går…, och enligtO. Jag läste den som e-bok och lånade den då från biblioteket.

"Själamakerskan" av Michela Murgia

(Det här inlägget har lästs 2282 gånger.)