”Själlös” av Gail Carriger

Från baksidan:

”Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö – ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och – värst av allt – halvitalienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: finns det te?”

”Själlös” är den första delen om Alexia Tarabotti (även om det känns som om jag som läsare har missat en bok innan) och utspelar sig i ett alternativt London i slutet av 1800-talet, där vampyrer, varulvar och spöken lever bland oss vanliga människor, tillsammans och i samförstånd. Under en middagsbjudning hoppar en vampyr på Alexia för att bita henne, något som strider mot alla konventioner, och hon råkar åsamka honom så mycket skada att han dör. ROF-agenter kommer till platsen för att städa upp och hålla förhör, och ROF-chefen är en mycket stilig varulv vid namn lord Maccon, en man som är alla ungmörs drömprins och som inte ens Alexia är okänslig inför.

Det borde alltså vara en bok jag fullkomligt älskar.

Men.

Det gör jag inte.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den där burleska humorn som återfinns hos till exempel Paasilinna eller Loe. Det blir så för mycket att det nästan är pinsamt. Ungefär som att se Ove Sundberg. Det går bara inte. Och det här är en bok som verkligen bygger på den typen av humor. Synd för mig, men jag är helt övertygad om att många andra kommer älska den. (Det är också därför jag inte kunde recensera den i tid, jag har verkligen fått kämpa med mig själv för att komma genom den här.)

Andra som läst och tyckt om den är Hundöra och Beas bokhylla. Läs hos dem istället.

(Det här inlägget har lästs 3170 gånger.)