”Sju minuter över midnatt” av Patrick Ness

Trettonårige Conors mamma är döende i cancer, och varje natt drömmer han samma mardröm – att mamman dras ut över kanten på ett stup av ett monster, och att Conor, trots att han av alla krafter försöker hålla fast henne känner hur han tappar taget och ser mamman falla ner i mörkret. Varje natt vaknar han skrikande och våt av svett och tårar. Han berättar inte för någon om monstret och mardrömmen, och varje dag ser han sin mamma bli lite svagare, lite tröttare.

Så en natt vaknar han sju minuter över midnatt av att någon ropar hans namn. När han tittar ut genom fönstret ser han hur den gamla idegranen utanför huset börjar röra på sig, få armar, ben och huvud, för att slutligen stå framför Conors fönster som ett riktigt midnattsmonster. Och även om det inte är monstret från hans drömmar så är det ändå ett monster, och det har ett uppdrag – det ska berätta tre berättelser för Conor, och i gengäld kräver det en sista berättelse av Conor. Och det ska vara sanningen.

”Sju minuter över midnatt” är egentligen inte Patrick Ness idé. Det var från början ungdomsboksförfattaren Siobhan Dowds idé, men hon hann inte förverkliga den innan hon gick bort i bröstcancer 2007, inte ens femtio år gammal. Däremot tror jag inte att hon skulle haft något emot hur Ness har förvaltat hennes idé. Inte alls.

Det är en mäktig berättelse om en pojkes försök att förstå och förklara sin omvärld. Det är starkt och gripande beskrivet hur han gör upp med sin känslokalla mormor, med sin frånvarande pappa, som flyttat till USA och skaffat en ny familj där, med klasskamrater, lärare och rektor på skolan där han går innan det är dags för den slutliga uppgörelsen. Just det med kompisar och skolpersonal var det som berörde mig mest. Conar blir som osynlig för sina klasskamrater, samtidigt som han hela tiden slipper ta ansvar för läxor och uppförande. Är det inte så vi vuxna gärna gör? Sätter utsatta barn på piedestal och ursäktar dem för vad de än har för sig? När de kanske mest av allt bara vill att någon ska se och reagera, att någon ska ge dem en orsak att vara arga och känna sig orättvist behandlade? För om man inte kan skylla på någon annan, vem ska man då skylla på när man är så arg och ledsen över att mamma är sjuk?

”Sju minuter över midnatt” kan vara det häftigaste jag läst om ett barns sorgearbete. Det är en bok som utan problem funkar som högläsningsbok från lågstadiet, och även om Conar är tretton år kunde han lika gärna vara åtta, tio eller sexton – det spelar ingen som helst roll. Jag måste också säga något om de fantastiska illustrationerna – de förstärker känslan i boken, och de är så klockrena att de nästan känns mer som illustrationer ur ett seriealbum än som illustrationer ur en barnbok.

Utdrag ur boken:

Conor vände sig om. ”Men det enda du vill göra är att berätta historier för mig”, sa han, och kunde inte hålla besvikelsen borta ur rösten, för det var ju sant. Han hade tänkt det. Han hade hoppats det.
Monstret ställde sig på knä så att dess ansikte kom nära Conors. ”Historier om hur jag störtade fiender”, sa det. ”Historier om hur jag besegrade drakar.”
Conor blinkade tillbaka rakt in i monstrets blick.
”Historier är vilda varelser”, sa monstret. ”Vem vet vad de kan ställa till med om man släpper dem lösa?”

Och jodå. Jag grät.

(Det här inlägget har lästs 3121 gånger.)