Smakebit på søndag – ”Undret”

Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckans smakebit kommer från R. J. Palacios ”Undret”, om tioårige August, eller Auggie som han kallas. Det är en helt underbar berättelse som alla barn och föräldrar (och andra vuxna med) borde få läsa och uppleva. Jag hade faktiskt så svårt att välja ut en liten del av texten att jag istället ger er hela det första kapitlet:

Jag vet att jag inte är någon vanlig tioårig unge. Jag menar, visst gör jag vanliga saker. Jag äter glass. Jag cyklar. Jag sparkar boll. Jag har en Xbox. Sådana saker gör mig vanlig. Skulle jag tro. Och jag känner mig vanlig. Inuti. Men jag vet att vanliga ungar inte får andra vanliga ungar på lekplatsen att skrikande rusa därifrån. Jag vet att vanliga ungar inte blir uttittade var de än går.
Om jag hittade en magisk lampa och fick önska mig en enda sak så, skulle jag önska att jag hade ett normalt ansikte, ett som folk över huvud taget inte lade märke till. Jag skulle önska att jag kunde vara ute och gå, utan att alla människor stirrade på mig och sedan låtsades som om de tittade åt ett annat håll. Så här tror jag att det är: Den enda anledningen till att jag inte är vanlig är att ingen annan tycker att jag är det.
Men numera har jag liksom själv vant mig vid hur jag ser ut. Jag kan konsten att låtsas som om jag inte ser vilka miner folk gör. Vi har allihopa blivit ganska bra på sådana saker, både jag, mamma, pappa och Via. Nej, det där tar jag tillbaka: Via är inte bra på det. Hon kan verkligen bli irriterad när folk är ohyfsade. Som en gång på lekplatsen till exempel, när några äldre ungar gav konstiga ljud ifrån såg. Jag vet inte ens riktigt vad det var för ljud för jag hörde dem inte själv, men Via hörde dem och hon började vråla åt de där ungarna. Sådan är hon. Jag är inte alls som hon.
Via tycker inte att jag är vanlig. Hon säger att hon gör det, men om jag hade varit vanlig, skulle hon inte ha känt ett så starkt behov av att beskydda mig. Och mamma och pappa tycker inte heller att jag är vanlig. De tycker jag är någonting alldeles speciellt. Jag tror att jag är den enda i hela världen som inser hur vanlig jag egentligen är.
Jag heter förresten August. Och jag tänker inte beskriva hur jag ser ut. Hur ni än tror att jag ser ut, så är verkligen antagligen värre.

"Undret" av R. J. Palacio

(Det här inlägget har lästs 4778 gånger.)