”Som hund som katt” av Per Nilsson

Jag är tonåring. Går i högstadiet när mamma träffar din pappa, de blir kära och bestämmer sig för att flytta ihop. Jag gillade din pappa direkt, han var lugn och allvarsam. Du däremot, du fick mig att bli nervös, trots att jag inte träffat dig utan bara sett dig på bild. Men jag visste ju att du fanns, och att du var två år äldre än mig.

I alla fall.

Din pappa flyttade in hos mig och mamma, och du skulle bo här varannan vecka. Det gjorde du också, även om ingen av oss såg särskilt mycket av dig. Vi skulle gå i samma skola också, men inte heller där såg jag så mycket av dig. Då, när vi möttes var det vinter och snöslask. Sedan kom våren, och när det blev sommar var allting förändrat. Jag var en annan. Du också.

”Som hund som katt” är en sån där halvpoetisk berättelse som går i staccato och som utmanar mig som läsare att skapa allt det där som ryms mellan orden, som inte finns utskrivet men som händer ändå.

Berättelsen berättas av Jag, och det läsaren får är bara Mina tankar och Min syn på allt som händer. Jag är typ 13 år, men vi får inte veta vilket Mitt pronomen är. Om Jag är han eller hon, och inte heller om Du är han eller hon. Det gillar jag. Som läsare skapar en sig så klart en bild av personerna, men jag kan verkligen tycka om att det inte skrivs ut eftersom det egentligen inte spelar någon roll. (Jaja, det avslöjas i slutet, men jag tycket inte att det på något sätt förtar det snygga i berättandet fram till dess.)

Det som är det viktiga i berättelsen är istället den utveckling de båda huvudpersonerna genomgår. Hur Jag i början tänker på sig själv som en hund som går i koppel medan Du är en katt som kommer och går som den vill. Och hur det efter ett tag skiftar, att Du kanske inte alls är så där fri och lycklig som Jag vill tro. Och att Jag kanske egentligen är den starkare av de två, den som verkligen vågar när det gäller.

Hur som, ”Som hund som katt” är en bok som är svår att berätta om, just därför att jag verkligen inte vill berätta om det som händer, det är något var och en ska uppleva själv. Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att prata om den, för jag skulle verkligen vilja tipsa ut den till unga läsare. Jag får fundera vidare på det.

Utdrag ur boken:

Plötsligt skrattade du rakt ut. Som om du sett världens roligaste komedi, eller hört världens roligaste skämt.
Fortsatte skratta länge.
Jag sjönk ner i fåtöljen igen, satt där och glodde på dig och fattade ingenting. Kände mig dum igen.
Skrattade du åt mig?
Jag hade berättat saker för dig som ingen annan visste och nu skrattade du.
Till slut lugnade du dig, fnissade bara medan du skakade på huvudet om och om igen.
Fantastiskt, sa du.
Jag väntade.
Vi har aldrig pratat, sa du. Du och jag alltså. Någonsin.
Och det första vi pratar om är min ångest och din pappas självmord.

Andra som bloggat om boken är Enligt O, Sagan om sagorna, BoktokigPrickiga Paula och Romeo and Juliet.

Du kan köpa boken här, här, här eller här.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här, eller här.

(Det här inlägget har lästs 4210 gånger.)