”Som om jag frågat” av Johanna Lindbäck

Att jag bara älskar Johanna Lindbäcks ungdomsböcker är väl ingen nyhet. (När ska du skriva något för lite mer unga vuxna, förresten? *hint, hint*) Jag har läst dem alla, och självklart har jag gjort allt för att lägga vantarna på höstens nya, ”Som om jag frågat”.

Det är i slutet av sommarlovet, och John ska snart börja nian. Men istället för allt det där vanliga tänket på skola, kompisar, hur det ska bli med allt, går han runt som på nålar och har fullt fokus på mamma och pappa. Något har hänt mellan dem, det där vanliga vardagliga är borta och istället är det gräl, bråk och tystnad.

Och inte kan han prata med någon – Lukas, hans bästa kompis, blev innan sommaren tillsammans med Saga, och har inte längre tid att vara med John lika mycket. Och Saga, som John känt i hela sitt liv, är också annorlunda. Inte ens fotbollen är lika rolig som den varit. Ingenting är som det ska.

”Som om jag frågat” är Johanna Lindbäcks sjätte ungdomsbok, och även om jag ett par gånger har hittat mig själv gråtande över boken kan jag inte känna lika starkt för den som för de tidigare. Jag tror att jag var så inställd på att få läsa en riktig feelgood för ungdomar att jag blev lite besviken. Jag satt liksom och väntade på den där braiga, sköna känslan som brukar infinna sig i Johannas böcker, men som inte hör hemma i en bok om skilsmässa. Lite mera elände, lite mindre feelgood, helt enkelt, och det var inte var jag hoppats på.

Samtidigt är ”Som om jag frågat” en så typisk Johanna Lindbäck-bok. Jag gillar verkligen John, han är en supermysig kille som jag flera gånger önskar att jag kunde ta i min famn, ge en bamsekram och säga att det kommer kännas bättre. Kanske inte snart, men någon gång. Däremot blir jag faktiskt inte kär i honom, som jag blivit i flera andra av Lindbäcks karaktärer. Är det någon jag blir kär i så är det Line. Det personporträttet är så himmelsk underbart att jag kan se henne framför mig i många situationer, jag har kommit på mig själv med att spana efter henne på bussen, i biblioteket och på stan, fastän jag vet att hon så klart inte finns i Ö-vik. Duh, hon bor ju i Luleå, liksom.

Johns föräldrar får också en framträdande roll. Det är mycket mera fokus på de vuxna och deras känslor och beteende än det brukar vara, och det kanske bidrar till att jag inte fastnar lika mycket i ”Som om jag frågat” som jag brukar fastna i Lindbäcks böcker. Samtidigt gör det ingenting, snarare tvärtom – ska man skriva en bok om en skilsmässa måste ju de vuxna så klart få en större roll. Men ändå. Jag brukar springa runt och pracka Johannas böcker på alla mina bekanta, elever, kollegor, vänner, men det kommer jag nog inte att göra med den här. Kollegor och vänner, absolut, elever och bekanta, nja. Det beror på.

(Det här inlägget har lästs 1939 gånger.)