”Som Zlatan fast bättre” av Niclas Christoffer

Simons stora dröm är att bli fotbollsproffs och han är duktig. Alla säger att han kommer gå långt, och när han kommer in på fotbollsgymnasiet i Malmö är det ett steg på vägen. Men något går snett. En förflugen kommentar från en av tränarna om Simons vikt leder till att han hamnar i en ond spiral där det som börjar med några kilon leder till en lek med döden.

Det finns många böcker om ätstörningar, och de allra flesta handlar om tjejer. Det är verkligen synd eftersom det drabbar väldigt många killar också. ”Som Zlatan fast bättre” är ett försök att berätta om sjukdomen från en killes sida. Och det är bra. Det är riktigt jävla otäckt bra.

Simon är verkligen som vilken kille som helst. Faktum är att när jag läser boken är det inte killen på framsidan jag ser för min inre bild, utan någon av alla de killar som jag träffat genom mitt jobb som gått något på något av de idrottsinriktningar som finns här i Ö-vik. En sån där kille som är glad och öppen och så klart duktig på sin idrott och ofta omnämns som ett ”löfte” – precis som Simon. Simon har kompisar, lagkamrater, tjej, en snäll lillebror och en helt vanlig pappa. Han är vilken kille som helst – din kompis, din granne, eller kanske rent av din son.

Trots att Simon är en smart och öppen kille hamnar han i det där feltänket. Att om han bara blir lite lättare så kommer han bli ännu bättre, ännu snabbare och orka ännu mer. Han hoppar över måltider, ljuger för vänner och familj, smygtränar på nätterna och räknar varenda kalori han får i sig. När han inte orkar stå emot smyger han med sig två big meal in i badrummet, vräker i sig allt på mindre än fem minuter, kräks och spolar sen noga ur toaletten och sprutar after shave för att dölja lukten. Efteråt kommer ångesten och självföraktet, och med dem tankarna att om han bara tränar lite mer, äter ännu mindre…

Ätstörningar är inget ovanlig, och det är inget som bara drabbar tjejer. Idag räknar man med att ungefär 100 000 svenska tjejer och killar i åldern 13 – 30 har någon form av ätstörning. Vi vuxna har ett väldigt stort ansvar gentemot våra unga – att inte pracka på dem vår dåliga självkänsla och att ge dem en sund inställning till mat och träning. I just Simons fall är det en tränare som säger de där orden, helt säkert utan att mena det som Simon tolkar in i orden – att han är för tjock för att bli riktigt bra, för att duga. Jag tycker att idrotten har ett ansvar här, att inte bara prata om träning och hur man bygger upp, utan också om psykologi, hur vi bygger vår självkänsla och vilka mål som är realistiska för var och en.

Att inte tala om det är verkligen att göra alla våra unga en stor otjänst.

(Det här inlägget har lästs 2559 gånger.)