”Sommaren utan män” av Siri Hustvedt

Mias man Boris uttalar det lilla ordet paus efter trettio års äktenskap, och är på så sätt orsaken till att hon blir galen och hamnar på psykakuten. När vi får träffa Mia är hon utskriven och friskförklarad och styr kosan mot landsbygden och det lilla samhället Bonden, där hon hyr ett hus över sommaren. I närheten finns det pensionärshem där hennes mamma bor, liksom moderns väninnor som av Mia kommer att kallas De Fem Svanarna. Där finns också de flickor som kommer att ingå i Mias poesikurs under sommaren, liksom den unga kvinnan som bor i huset bredvid Mia, och som har två små barn och en högljudd make.

Idel kvinnor, och alltså en sommar utan män. Fast ändå inte alls.

Mia är en analytisk kvinna, hon lägger märke till allt och reflekterar över det mesta, och framför allt reflekterar hon över sig själv, sitt liv och Boris som en del av det.

Jag älskar den här boken, och som alltid när jag vill ösa superlativer över en text känns alla orden futtiga. Åh, om jag finge gå en enda skrivarkurs i mitt liv skulle jag vilja gå den för Mia. Jag kan riktigt känna avundsjukan när jag läser om hur de unga tonårsflickorna får sitta och titta på ett äpple en lång, lång stund och sedan skriva om ljus, skuggor och föremål. Åh! Och när Mia stiger ner ur berättelsen och slutar berätta för att istället tala direkt till mig som läsare, då är jag helt såld. Det är inte ett enkelt grepp, men tusan så väl hon gör det, Siri. Oj.

Jag älskar den här boken och medan jag läser känner jag så ofta att jag känner igen det här! Jag har läst det här förut! Eller har jag upplevt det? Nä, jag måste ju ha läst det, eller? Jag är ganska långt in i boken innan jag känner igen Irina i Mia. Aha. Men så på nästa sida, de där känslorna av främlingsskap inför en så nära människa, de känslorna har en gång även varit mina.

Och passionen för kvinnans ställning i samhället! Om och om igen kommer små passusar med argument, åsikter och fakta som slår ner som en hök och utan tvekan tar läsaren ur den falska förvissningen att vi är jämlika och alla står på samma sida. Om hur en man upptäckte (!) klitoris på 1500-talet, om skrämselpropagandan mot kvinnor under upplysningen för att få dem att inte studera (livmodern tillbakabildades, jodå.) och så de där små sakerna i vardagen som faktiskt understryker skillnaderna och hierarkin:

”Och detta var på sjuttonhundratalet, långt innan varenda människa, varenda Tom, Dick, Harry, Lila och Jane rapporterade varje gräll, enfaldig detalj i sitt jämmerliga liv på internet. (Var god notera tilläggen Lila och Jane; det finns ingen kvinnlig motsvarighet till uttrycket ”Tom, Dick och Harry”, som ju är en beteckning för alla och envar; en allmän kvinna är ju tyvärr något helt annat.)”

Men framför allt älskar jag den här boken för alla de filosofiska tankarna om människor, jaget och varandet.

”När blir ett ting ett annat? Hur kan vi avgöra det? […] När jag var galen, var jag då mig själv eller inte mig själv? När blir en människa en annan? […] Minns du, skrev jag till Boris, den där kvällen för två år sedan när vi insåg att vi just hade tänkt exakt samma tanke, inte alls en självklar tanke utan en ganska excentrisk idé som uppstod genom någon ömsesidig katalysator, och du sa till mig: ”Vet du, om vi levde tillsammans i hundra år till så skulle vi bli samma person.” Ton amie, Mia

”Sommaren utan män” är bland det bästa jag läst, och en bok jag kommer ha med mig länge, länge. Och nu går jag och sneglar lite på de två olästa Hustvedt jag har i bokhyllan…

Ett citat till bara, sen ska jag ge mig:

”Vad vet vi egentligen om människor? tänkte jag.
Vad i helvete vet vi om någon över huvud taget?”

(Det här inlägget har lästs 2897 gånger.)