”Spelreglerna” av Jonas Karlsson

För ett antal år sedan lyssnade jag på Jonas Karlssons debut, ”Det andra målet”. Jag tokgillade supermycket och grämde mig ganska mycket när ”Den perfekte vännen” orsakade så hiskeligt lång reservationskö på biblioteket. Den blev inte läst då, men istället fyndade jag den på bokrean ifjol, men sen har den blivit ståendes i bokhyllan.

När ”Spelreglerna” dök upp i höstas var jag superpå och försökte låna hem den till plattan. Det gick sådär, för att göra ett understatement. Klickade istället hem den till fånen i början av januari och tycker att det har funkat riktigt bra att läsa där. Trots att skärmen är löjligt liten som boksida är det inget jag tänker på efter en stund, utan bläddringen går av bara farten. Nice!

Eftersom det är en novellsamling har jag medvetet dragit ut på läsningen och tagit en novell i taget och sedan släckt ner, men jag vet inte om det spelar någon större roll egentligen. Ska fundera på någon fler att testa i fånen innan jag gör en riktig utvärdering av den läsningen.

”Spelreglerna”, då? Jo, det är bra. Riktigt, riktigt bra, till och med. Jag älskar det där lite drömlika övernaturliga som Karlsson bygger sina berättelser på, och även om jag kan förstå att andra tycker att det blir för mycket så gillar jag bara när han svävar iväg i sitt berättande. Det är det som ger den där lite krypande otäcka känslan som är ”Spelreglernas” stora styrka. Det ska vara äckligt, det ska vara övernaturligt, men ändå med den där lilla knorren som gör att jag inte riktigt vet om det faktiskt skulle kunna hända eller inte.

Eller när det blir så där härligt vindlande som i just novellen ”Spelreglerna”. När orden svävar runt, lever ett eget liv som inte alls har med verkligheten att göra – fast egentligen är det just verkligheten de representerar! Låter det konstigt? Inte alls.

Dessutom gillar jag att han knyter ihop berättelserna. Som ”Högläsning”, till exempel. Det skapar en dejá vù som heter duga och en känsla av att det nog egentligen är mig det handlar om, och helt plötsligt inser jag att jag sitter och ljudar orden tyst för mig själv…

”Spelreglerna” är bra, helt enkelt riktigt jävla skitbra! Läs!!

(Det här inlägget har lästs 2482 gånger.)