”Stolthet och fördom” av Jane Austen

Åh, mr Darcy! Jag är som lite kär igen!! ♥

Men för att ta det från början. Som en del av Lyrans Klassikerutmaning skulle jag i augusti läsa ”Stolthet och fördom”, den där uråldriga engelska klassikern som jag aldrig känt någon som helst dragning till. Femhundra sidor som man tror att man inte kommer gilla är ju inte direkt något man kastar sig över. (Jo, jag har självklart sett filmen, men det räknas som inte ändå.)

Men.

Jävlar i min lilla låda vilken bok! (Jag är mycket väl medveten om att jag nu sparkar in en obefintlig dörr med famnen full av stenar, redo att kasta dem åt alla håll.)

Som ni alla redan vet handlar det om Elisabeth Bennet, hennes familj och de unga män som finns i deras närhet. Nästa år är det tvåhundra år sedan ”Stolthet och fördom” kom ut i Storbritannien, och jag är helt övertygad om att det kommer uppmärksammas och firas världen över.

Vad är det då jag fastnar för? Hela boken känns så otroligt genomarbetad. Det blir aldrig en tråkig stund, inga passager som jag snabbt bläddrar förbi för att komma vidare. Det känns heller aldrig som att något fattas, allt är där, jag får verkligen hela bilden av olika händelser, tankar och skeenden. Ur Lizzys vinkel, förstås. Det är ju henne vi följer, och det hon inte vet, det vet heller inte vi. Visst märks det att boken har några år på nacken, men  aldrig på ett sätt som känns fel.

Det enda jag blir beklämd över är synen på kvinnan, pengar och äktenskapet, men jag vänder det istället till en tanke om att vi faktiskt har kommit en bra bit på väg mot ett mera jämställt samhälle. Kort och gott, ”Stolthet och fördom” är absolut en klassiker jag är glad över att ha läst!

(Det här inlägget har lästs 3912 gånger.)