”Ta det som en man” av Hampus Nessvold

Från baksidan:

En bok om manlighet, sexmisslyckande, att säga ”jag älskar dig” utan något jävla ”broh”, bögskräck, att vara en dålig pojkvän, att ha Smålands smalaste handleder, att mucka gräl med en Adeleposter, att gråta ut i länsförsäkringars växeltelefon, och att undra om man någons kommer att bli ”en riktig man©”.

För alla som är eller känner en ung man.


Först och främst – jag hade verkligen ingen aning om vem Hampus Nessvold är innan ett par av kollegorna gått förbi ett miniseminarium på Bokmässan där han var med och pratade om manlighet. För dem var det självklart att han var en ung, smart kille med übervettiga åsikter om manligt, kvinnligt, mänskligt. För mig, som skiftar mellan P1 och Rockklassiker var han däremot helt okänd. Men det lät intressant. Några knapptryck senare hade jag ställt mig i kö till bibblans ex av hans ”Ta det som en man”.

Boken är uppdelad i korta tydliga kapitel som ”Manlighet”, ”Vänskap”, ”Må dåligt”, ”Sex”, osv. Kapitlen är korta, språket är enkelt och flyter bra, och genom hela boken är grafiska element insprängda som ofta ger lite extra umpf till ett särskilt citat eller händelse. Efter varje kapitel kommer ”Manskollen med Hampus” där en får svara på frågor och tänka efter lite själv.

Under resans gång bjuder Hampus på sig själv och sina upplevelser och erfarenheter utan att hymla. Han skriver om att han är less på att vara en tyst man, less på slutshaming, less på att censurera sig själv. Han berättar om hur jäkla usel han var första gången han skulle pulla en tjej, hur aggressiviteten tog över när en annan kille tafsade på hans flickväns rumpa, hur han haft ångest över att alltid vara den minsta killen och hur han skambelagt för att få makten i sina relationer. Det är realistiskt, mänskligt och så. Jäkla. Bra!

Lättsamt, men allvarligt. En bok som banne mig skulle vara obligatorisk läsning. ”För alla som är eller känner en ung man.” Och det av en kille som är blott 21 år gammal.

Det ger verkligen hopp. <3

Utdrag ur boken:

Allra värst var det nog i högstadiet där manlighetsnormerna gjorde att vi killar ständigt behövde bevisa vår manlighet för varandra. Under den tiden pratades det som mest om hur en ”man” ska vara, vad som är manligt och om någon stack utanför den där ramen fick han ganska snabbt veta det. Ofta genom att bli kallad bög.
Jag och de andra killarna i klassen triggade varandra till att tänja på gränserna hela tiden. Vem var modigast och vem fegade ur? Vem var starkast och vem var svagast? Vem var störst och vem var minst? Allt gick egentligen ut på att visa sig manlig för att man skulle bli bekräftad av de andra killarna.
Själv kände jag mig bekräftad när jag fick alla killarna att skratt åt något jag sa eller gjorde, även om det var något dumt. Jag fick också en enorm adrenalinkick när vi gjorde något som vi inte fick, som till exempel att ”gå på toa” på lektionen och istället spela pingis, knacka på dörren till andra klassrum och springa iväg eller bara allmänt störa de som försökte koncentrera sig. Det fanns något härligt i den där spänningen, i att göra som vi ville. Vi kunde ju det, vi var killar! Samtidigt kändes det aldrig rätt och jag ångrade mig alltid efteråt.

Andra som bloggat om boken är Stories from the city, tvåtusenboktankarEnligt OPrickiga Paula och Uggleposten.

Du kan köpa den på adlibrisbokuscdon eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här.

Bonus:

(Det här inlägget har lästs 6722 gånger.)