Tack för läslusten, Niklas!

Ibland tror jag att jag vet hur min hjärna fungerar. Men bara ibland. Oftast har jag ingen aning, och jag skulle sjukt gärna hitta den där lilla luckan som går till insidan av mitt huvud. Fast det är klart, jag skulle säkert inte gå in.

I alla fall.

I går fredag softade vi som vanligt i soffan, maken O och jag. (Ni som liksom jag är födda på 70-talet vet att det är en omskrivning för ”tävlade mot Cecilia och Hoa Hoa”, ni andra kan väl fortsätta tro att vi såg en av de senaste Hollywoodfilmerna.) Så kom det där musikprogrammet. Ni vet, med Niklas Strömstedt. Och det är nu det fascinerande med hjärnan börjar.

Innan ens vinjetten var slut hade vi bytt kanal och var i Sydamerika någonstans. Allt fri och fröjd. Tills jag går och lägger mig. Då dyker den upp. Bilden av mig själv som tonåring, i jeans med hög midja, collegetröja och med freestylen lite halvcoolt fastspänd i linningen. Jag kan till och med se busstationen på Gustav III:s torg i Östersund framför mig, där man satt och hängde innan bussen hem körde fram.

Och i freestylen, japp, där är han. Niklas. Jag somnar alltså nynnandes på ”… körde på en fågel och begravde den…”

Nu på lördag morgon söker jag upp Strömstedt på Spotify, men känner att, nä, det är inte det jag vill höra just nu. Men känslan sitter kvar och helt plötsligt sitter jag och addar spår på spår med tonårsminnen. Låtar som fanns med på olika blandband och som jag lyssnade på om och om igen, oftast i freestylen, och jag kan fortfarande nästan alla texter. Kul.

Senare går jag och hämtar boken jag har tänkt läsa och det är då jag ser den. ”Varma kroppar”. Och vet att det bara är helrätt just nu. Självklart ska jag läsa en bok om zombies!

Jag känner på mig att mina fyrtio dagar och fyrtio nätter av lästorka är över på riktigt nu.

(Det här inlägget har lästs 3569 gånger.)