Tematrio – Pappor

Soundtrack: Pappa av Ola Magnell

På måndagar är det som bekant Lyrans Tematrio som gäller i bokbloggvärlden, och eftersom jag var så himla sliten efter helgens jobb igår kommer min tematrio idag. Så här skrev Lyran igår: ”Idag är det 30 år sedan min pappa dog och hur jag än funderar kan jag inte komma på något annat tema som passar. Jag vill minnas min pappa sådan han var och tänka på pappor i litteraturen. Bra och mindre bra. Berätta om tre böcker som handlar om pappor!”

Först och främst, ångesten jag kan ha över att jag kommer förlora mina föräldrar. Den kom första gången när min pappa fick problem med hjärtat och fick göra en hyfsat akut thoraxoperation ifjol sommar. Jag går inte in på det nu, men herrejevvlar vad jag grinade i ett dygn innan vi visste att allt gått bra. Lyrans förlust för 30 år sedan kan jag inte ens greppa. (Fan, nu håller jag på att börja grina också.)

Tillbaka till trion.

Föräldrarelationer återkommer ofta i ungdomslitteraturen, men det är sällan de verkligen står i fokus. Istället finns de ofta med som en bakgrund eller ram till själva berättelsen som handlar om något annat. Därför blir det bara en ungdomsbok i den här trion:

”En sån där vidrig bok där mamman dör” av Sonya Sones. En bok jag läste för evigheter sen, men som ändå sitter kvar någonstans i hjärtetrakten. Jag minns inte mycket av handlingen, men det jag minns är Rubys oförställda motvilja mot sin pappa, och hur han sakta men säkert jobbar på att förtjäna hennes kärlek. Det är en helt enastående liten berättelse om kärleken till ett barn. (Fast det skulle ingen tonåring i världen säga att den handlar om, så skvallra inte!)

En annan barn-farrelation som egentligen inte står i fokus för berättelsen är den mellan Atticus och Scout i Harper Lees ”Dödssynden”. Här får vi ju Atticus sedd genom barnet Scouts ögon, och han presenteras som den pappa de flesta skulle önska sig. Lugn och trygg, och den person i världen som Scout inte ens har kommit på tanken skulle kunna svika. Den som alltid finns där, så självklar.

Men den första pappa jag faktiskt kom att tänka på är Kenzaburo Oe i den delvis självbiografiska ”Mardrömmen”. När Oe fick Nobelpriset 1994 hade jag precis tagit studenten och med en 19-årings ögon fulla av självsäkerhet tog jag mig an ”Mardrömmen”. Och höll på att bli galen på kuppen. Japan, huvudpersonen Fågel och så synen på barnet:

Överläkaren återställde äntligen pipan fån sina tjocka läppar till sin kupade hand och mötte plötsligt Fågels blick: ”Skulle ni först vilja se saken?” Hans röst var alltför stark i det lilla rummet.
”Är barnet dött?” frågade Fågel och hostade till. Ett ögonblick föreföll överläkaren misstänksam över att Fågel antog att barnet hade dött, men han plånade ut det intrycket med ett dubbeltydigt småleende.
”På intet vis”, sade han. ”Barnet rör sig livligt och har en kraftig röst.”
Fågel hörde att svärmodern suckade djupt, tungt – det var som om hon velat antyda något. Antingen var hon uttröttad eller också ville hon signalera till Fågel någonting om djupet av det olycksträsk som han och hans hustru sjunkit i. Antingen eller.
”Ja, skulle ni vilja se på saken?”

”Saken”.

Strax efter att jag plågat mig igenom en berättelse så långt ifrån min verklighetssfär som det går att komma och ändå hålla sig här på jorden, såg jag en intervju med Oe och hans son Hikari. Kärleken mellan far och son var av den sort som nästan gick att fysiskt ta på. Så vacker. Så värd. Tyvärr hittar jag inte någon bra och kort intervju med de två, men den här videon berättar Hikaris historia.

(Det här inlägget har lästs 4227 gånger.)