Tematrio – Rymdgrejer i titeln

På måndagar är det som bekant Lyrans Tematrio som gäller i bokbloggvärlden, och så här skriver hon idag: Varför kan man inte sova när det är fullmåne, undrar både jag och dottern? Denna undran får utgöra bas för veckans tema. Berätta om tre böcker, dikter, musikstycken, TV-serier eller filmer som har något som finns i rymden i titeln!

Å. Det här blir svårt.

Det är den första spontana tanken. Helt blankt, ingenting. Gör då som jag alltid har brukat tjata på elever om när jag jobbade på det där gymnasiebiblioteket: frågar på biblioteket. En snabb sökning på rymd* och den första ungdomsbok jag ser är ”Vakuum” av Mia Öström.

När jag var liten bestod nämligen rymden av vakuum. (Det är säkert annat numera, men jag har inte lyckats lära mig något nytt som har med fysik att göra sedan Tjernobyl. Ja, inte kemi heller.) Hursom. Så här skriver förlaget om boken: I Jonnas familj är man mycket för ordning och reda. Var sak på sin plats. Vissa i huset och andra på kyrkogården. Det är snart ett år sedan hennes storebror Johan tog sitt liv, och tydligen hög tid att städa ur hans rum och göra om det till arbetsrum. Men vad rör det Jonna? Hon är ju inte där, hon svävar omkring i tomma rymden, så långt bort man inte kan komma. Samtidigt går hon omkring på marken, med Johans vinterjacka på sig. Och i jackfickan hittar hon en lapp, som får henne att ta tåget norrut. Jag. Måste. Läsa.

Nästa titel jag fastnar för i resultatlistan är (såklart) ”Anrop från inre rymden” av Elin Nilsson. Augustnominerad och allt. En samling berättelser i gränslandet mellan barndom och tonår, skriver förlaget. Om kärlek. Vänskap. Konflikter och lojaliteter. Kort sagt om livet och dess möjligheter och utmaningar. Ska så klart läsas den med. (Och om det är någon som anropar från rymden så måste hen ju finnas där.)

Och medan jag har skrollat resultatlistan har jag faktiskt kommit på en bok helt själv! Bea Uusmas smått fantastiska ”Astronauten som inte fick landa”! Det är några år sedan jag läste den, men det var under åren jag inte bloggade. Blev helt besatt av den och googlade månlandningen, Collins och allt annat som dök upp under läsningens gång. Det är för mig det ultimata beviset att en bok med sanningsgrund är bra – att jag vill veta mer! Om boken skriver förlaget så här: När Neil Armstrong och Buzz Aldrin sätter ner månlandaren vid Stillhetens Hav den 20 juli 1969 sitter en femtedel av jordens befolkning framför sina tv-apparater och håller andan. Samtidigt, på andra sidan månen, glider en liten rymdkapsel genom mörkret. Där inne sitter Michael Collins. Han är längst bort från jorden av alla. Det här är boken om den tredje astronauten på Apollo 11, som reste hela vägen till månen men ändå inte fick hoppa ner. Det är en bok om 701 strömbrytare, spakar, tangenter och alarmknappar, och vad man tänker på när man är ensam på månens baksida. Presidenten ringer till Neil och Buzz på månen. Ingen ringer till Michael Collins, för han är i radioskugga. Sjukt bra och jag tänker ofta på Collins när han gled fram där bakom månen. I total svärta. Ensam. Tips till alla vetgiriga från typ 8 år och uppåt!

(Det här inlägget har lästs 7972 gånger.)