Tinas Best of Kreta

Här kommer, sent omsider, mina favvofoton från Kreta.

Vårt hotell var fantastiskt fint, och närheten till stranden gick absolut inte att klaga på. Skitmysigt hotell som jag absolut kan rekommendera!! Här och var fanns det både citron- och apelsinträd, och de var fulla med frukter! En av de sista dagarna åkte vi buss genom en dal full med apelsinodlingar, där det var orangea apelsinträd på båda sidorna av vägen i kilometer efter kilometer. Tyvärr blev korten från bussen inget vidare, såklart.

Vår andra heldag på Kreta for vi på en båttur till Gramvoussa, en ö med en gammal venetiansk borg. Det var kul att se, och utsikten därifrån var inte heller den illa. Någonstans där nere på stranden ligger mamma och solar… Dagen avslutades med en tur till Balos Bay, den blå lagunen, där Anna och Susanna simmande in till stranden.

Söndagen vilade vi, men på måndagen bar det av igen! Då till Knossos och en minitripp till Heraklion. Lite coolt är det allt med Knossos. 4000 år gamla byggnader, fresker och urnor. 4000 år! Gene fornby som vi här i Ö-vik är så himla stolta över är ett långhus med stampat jordgolv från 500-talet, alltså 1500 år gammalt. Perspektiv…

En av de sista dagarna åkte vi till Samariaravinen. Det är en av Kretas alla raviner, knappt två mil lång, och med en fantastisk vandringsled. Vi startade uppe på en platå och sedan bar det av nerför! De tre första kilometrarna klarade vi av en höjdskillnad på ungefär 1000 meter. Det var konstant nerför med små korta kliv och lätt böjda ben. I tre kilometer, alltså. (Behöver jag nämna att man gick som om man skitit på sig de närmaste dagarna efteråt?) När vi kommit ner i rivnen blev det lite flackare, men det lutade neråt hela vägen ner till havet. Men det var en fascinerande vandring – vacker natur, branta klippväggar, massor med blommor, hela sluttningar som doftade av timjan…

Och det var inte utan att man kände sig liten emellanåt! Det fanns också flera kyrkor längs stigen, och när vi nådde fram till byn Samaria (som övergavs på 1960-talet) hittade vi åt Samariakyrkan. Det är en kyrka helgad till Maria, och därav namnet – Santa Maria har blivit till SaMaria.

Efter den lilla byn där vi åt vår medhavda lunch kom vi så ner på botten av ravinen. Och här blev det riktigt coolt! Det har varit en åfåra en gång, vilket syntes väl på klippväggarna. Väggarna var lodräta och där de var som högst var de ca 300 meter höga. (Eller var det 500 meter? Ska kolla upp det.) Där på botten fanns också ”portarna”, tre passager där ravinen blev lite smalare. Den smalaste passagen kallas för Järnporten, och här var det bara tre och en halv meter mellan väggarna. Fattar du? Tre och en halv meter mellan trehundra meter höga bergsväggar!! Coolt…

När vi så tillryggalagt vår nästan två mil långa vandring var det en båttur till en annan by, där en buss väntade på oss. Helt klart en upplevelse som vi kommer att minnas länge!!

Och det går igen för hela resan – TACK mamma, för resan och för ditt förslag!! Och TACK Anna och Susanna (ja, och mamma, såklart), för en otroligt trevlig och skön semestertripp i roligt sällskap! Det gör vi om!!

(Det här inlägget har lästs 3380 gånger.)