”Undret” av R. J. Palacio

Från baksidan:

August (Auggie) Pullman föds med ett missbildat ansikte. Ända fram till tioårsåldern har han undervisats hemma av sin mamma. När han sedan ska börja i en vanliga skola förstår han att mycket kommer att förändras. Hur ska Auggies klasskamrater reagera och hur ska han själv bemöta deras reaktioner? Hur ska han få dem att förstå att han är precis lika vanlig som de, bara med den skillnaden att han ser annorlunda ut?

Åh. Var ska jag börja?

Först och främst – ”Undret” är ingen tårdrypande tyck-synd-om-historia om en liten kille som vänder allt till solsken.

För det andra – som jag grät när jag läste denna bok vet jag inte när jag gjorde senast. Och det är klart att det går bra till slut. Men det förstnämnda gäller ändå.

En dag får Auggie höra sin mamma och pappa prata om att han borde börja i en vanlig skola. För honom kommer det som en blixt från en klar himmel. Han, som i hela sitt tioåriga liv har skrämt andra, både barn och vuxna, ska nu inte bara möta främmande människor, han ska umgås med dem, varje dag.

Fullständigt livrädd följer han med mamma till den nya skolan någon vecka innan skolstart för att träffa rektorn och se på skolan. Där dyker även tre andra barn upp som har blivit tillfrågade av rektorn att visa Auggie runt på skolan. Och det verkar gå bra. Självklart reagerar alla när de först får syn på Auggies ansikte, men det är han van vid. Men, jo, det går faktiskt bra.

Så kommer skolstarten, och med fjärilar i magen går Auggie till skolan. Hur ska det gå?

Som vuxen vet jag ju hur grymma barn (och vuxna med för den delen) kan vara, antingen med vilje eller bara av tanklöshet. Det är klart att jag följer med Auggie med lika många fjärilar i magen, jag är på helspänn och bara väntar på kommentarerna, försöker höra viskningarna bakom ryggen och får snabbt blinka bort det våta i ögonen för att ingen ska se.

Men det är inte enkelt.

Inte heller för dem som finns runt Auggie är det enkelt. Där finns Via, som i större delen av sitt liv har funnits där inte som Via utan som Auggies storasyster. För det är ju så. Ett handikapp, oavsett vilket, påverkar ju inte bara den som har det, utan alla i hens omgivning – föräldrar, kompisar, syskon och deras kompisar.

Genom boken får vi höra de olika rösterna, Auggies, Vias, klasskompisen, antagonisten, Vias kompisar, och hur de alla ser på och liksom rör sig runt Auggie som månen rör sig runt jorden. Hur det kan vara att stå bredvid och hur det kan kännas. Att även om man älskar någon av hela sitt hjärta kan det ändå finnas stunder när man faktiskt känner att man önskar att det vore på ett annat sätt. Även om man egentligen vet att det inte går. Hur hanterar man det? Som barn? Som ung? Som vuxen?

Det finns så mycket jag skulle vilja säga om ”Undret”, men jag skulle aldrig kunna göra den rättvisa. Istället ska jag göra allt jag kan för att få föräldrar att läsa den högt med sina barn eller smyga in den på tonåringens rum. Jag kommer lobba för att den ska läsas högt i många klassrum och jag ska prata om den för alla vuxna som frågar efter ett boktips, oavsett om de har barn, barnbarn eller inte alls.

Och du. Läs den.

Andra som skrivit om R. J. Palacios ”Undret” är Bokboxen, Enligt O, Klogg och Bokugglan. Den finns även som ebok, och vill du läsa en inte riktigt lika hyllande recension, så hittar du den till exempel hos Bokhora. Fast jag tycker så klart att du ska läsa och döma själv, jag. 😉

Ett utdrag ur boken bjussade jag på i söndags.

"Undret" av R. J. Palacio

(Det här inlägget har lästs 3104 gånger.)