”Vännen” av Gunilla Linn Persson

Publicerad av

VännenJärnöran är en ö som sägs ligga bortom människogränsen. Den är så järnhaltig att kompasserna slår fel. Edith Ingman, en nu gammal kvinna, har levt hela sitt liv här. Under en höststorm kommer så Ediths nya granne, Ellinor, på besök. Ellinor upptäcker naturligtvis direkt att Edith inte klarar sig själv. Ibland är hon i nuet, plockar nypon, tvättat tvätten och matar katten, ibland är hon en liten flicka som övar rättskrivning för att inte få skäll i skolan.

Edith är ruskigt senildement och kan för det mesta inte komma ihåg att hela hennes familj är borta. Så småningom börjar hon i alla fall minnas att det brukar komma en människa på besök, men vem den människan är, det vet hon inte. Vart och ett av Ellinors besök hos Edith börjar alltid med frågan "Vem är hon?". Och vid nästan varje besök visar Edith leksaksskeppet hennes pappa gjort och som står i hallen – Vännen. Även om det borde heta Ovännen, eftersom det inte är ett bra skepp.

Mellan dessa båda kvinnor växer en besynnerlig vänskap fram. Edith är faktiskt beroende av Ellinor som kommer med ved och bjuder på middag varje dag, även om Edith inte minns det dagen efter. Och Ellinor, författare med skrivkramp, blir på sitt sätt beroende av Edith.

"Vännen" är en stark och bitvis ledsam berättelse om två kvinnors öden. Det är svårt att inte känna värken i magen när Edith faktiskt minns hur det hela ligger till. Och det är lika svårt att inte känna Ellinors frustration som faktiskt kommer fram någon gång, även om hon verkar ha ett tålamod utöver det vanliga. Det går helt enkelt inte att hålla tårarna tillbaka alla gånger.

Och dessutom önskar jag att jag kunde vara så snäll mot en medmänniska. Att helt och hållet erbjuda min hjälp, oavsett hur mycket tid det tar, utan att känna att jag tappar något annat. Att inte vara så himla självisk. Boken brukar faktiskt användas i utbildningar inom äldrevården. Det är bra, tycker jag.

Utdrag ur boken:
– Förlåt en enkel fråga, kom det oroligt från Edit. Men om man inte är riktigt riktig, ska man behöva finnas då?
Ellinor svarade med något hon hade hört eller läst någonstans. Det lät bra:
– Alla behövs.
Det kom från hjärtat. Det var klart att Edit Ingman skulle finnas här i sin värld.
Edit stod stum. För ett ögonblick kände hon tröst. Sedan glömde hon vad Ellinor hade sagt. Det försvann. Hon mindes att hon hade ställt sin viktiga fråga och fått ett svar. Så långt sträckte sig minnet. Vad hade människan sagt? Alla förstörs?

(Det här inlägget har lästs 3253 gånger.)