”Varma kroppar” av Isaac Marion

Det blev ett litet avbrott över julhelgen i läsningen av Isaac Marions ”Varma kroppar” eftersom jag skulle tillbringa några timmar på buss och tåg och då hellre ville ha med plattan. Men nu är årets zombiebok utläst, och ett smakprov bjöd jag på här.

R lever tillsammans med en massa andra zombier på flygplatsen en bit utanför stan. När någon av dem blir hungrig brukar ett gäng zombier leta sig in mot stan för att hitta föda, alltså levande människor att kalasa på. Bäst är hjärnan, eftersom den ger den ätande zombien små glimtar av det liv den människan har levt. Det är också det som händer R, fast lite mer upphöjt i tio så att säga, när han under en räd dödar och äter en bit hjärna av en kille som heter Perry. När han fortfarande tuggar på Perrys hjärna får han se en flicka, och Perrys minnesbilder talar om för R att det är Julie, och att hon är Perrys flickvän. R handlar då helt irrationellt (för att vara zombie, alltså) och tar med sig den levande Julie tillbaka till flygplatsen, och det är bara det första steget i Rs förvandling.

Alltså… zombier är inte min grej. I fjol sommar lyckades jag ta mig genom ”Tjärven” med en konstant äckelkänsla, och det är samma här. Jag blir rent fysiskt illamående av att läsa hur R knäcker en skalle och gräver ut hjärnan eller hur blodet rinner ner över hakan på M när han kalasar på någons arm. Jag vet inte om det har att göra med att jag vet hur det luktar och hur varmt blod känns, men jag blir helt enkelt illamående. (Uppvuxen på en bondgård där vi slaktade djur själva emellanåt och med jägarexamen i bakfickan har jag då och då grävt i en och annan nyligen dödad kropp.) Och det talar inte till en boks fördel när jag blir illamående av att läsa den.

Samtidigt så har jag ju faktiskt läst den, hela vägen ut. För jag gillar ändå R. Jag gillar att han verkligen försöker se, lyssna, förstå och förändras. Han är fint beskriven, och det går faktiskt inte annat än tycka om honom. Jag gillar M också, även om han är lite mer diffus, men jag tror att i levande livet var han precis en sån kille som jag hade fallit för. Visst är det konstigt? Genom hela boken känner jag ett äckel och illamående, och ändå tycker jag om de där zombierna!? Hur går det till? Va? Ändå räcker boken inte riktigt till. Berättelsen är lite för tunn, en hel del handlingar lite väl impulsiva och irrationella och jag har svårt att köpa storyn rakt av.

Andra som skrivit om ”Varma kroppar” är Unga böcker, Boktycke och Tonårsboken, som så snällt bjussar på en trailer till den kommande filmen också.

(Det här inlägget har lästs 1939 gånger.)