Jag kommer att tappa halva min kollega. Bara sådär kommer hennes assistenttjänst här på Parkbiblioteket att minskas till halvtid. Det är naturligtvis en tragedi i hennes liv, och nu när den första chocken lagt sig för mig börjar mina tankar att snurra allt snabbare. Hur kommer hennes timmar att ligga fördelade? Hur kommer mina dagar att se ut? När kommer jag att kunna ta planeringstid? Inläsningstid? Lektioner och bokprat?
För det är ju så att hennes arbetsuppgifter försvinner ju inte bara, det finns ju fortfarande administrativa sysslor som fakturahantering, beställandet av böcker och iordningställande av desamma. De sakerna gör hon på sin ”inre halva”, den tid som hon inte är ute i biblioteket, dvs 20 h/vecka. På den andra halvan av sin arbetstid är hon ute i biblioteket i informations- och lånedisken, och då har jag min planerings- och lästid. Dessutom har jag då tid för lektioner i informationssökning eller bokprat.
För mig är det självklart att verksamheten inte kan vara densamma med mindre tid! Frågan som ställs borde vara: ”Vilken verksamhet ska Parkbiblioteket ska ha?” Vi har ju inte bara gymnasieeleverna som låntagare, även en av stadens grundskolor (F-9) använder oss – vilket är otroligt givade – och dessutom är vi ett folkbibliotek, öppet att använda för alla. Istället är frågan som ställs: ”Hur mycket verksamhet kan jag ha med den tid jag får till förfogande?”. Föga inspirerande, tycker jag.
Parkbiblioteket är varje dag fyllt med elever och ungdomar som pluggar, hänger, träffas, läser och bara är. Och det är precis så jag vill ha det! Men går det om jag ska jobba själv 2½ dag varje vecka? Går det att ha öppet 8.00-16.00 varje dag och ändå tro att jag ska kunna ha riktiga fikaraster, ordentlig lunch och samtidigt en väl fungerande – och givande – verksamhet? Jag är tveksam.
Men hur förmedlar jag hur verksamheten kommer att förändras? Hur kan jag göra mjuka värden till svarta siffror på ett papper? Eller finns det andra sätt att visa upp verksamheten?
Vi har elevernas och lärarnas stöd och tacksamhet i allt vi gör.
Men det är ju inte de som håller i plånboken.
