En konstform som kan öppna upp för förståelsen av livets dubbla verkligheter är bilderboken. Texten löper i sitt spår men bilden är inte nödvändigtvis en kopia av texten. Eller omvänt. Bild och text i samverkan kan sätta ljus på den där andra verkligheten som pågår samtidigt.
I bilderboken Birger glömmer bort sig har huvudpersonen en uppgift. Nämligen att ta spårvagnen till en särskild hållplats där hans pappa ska möta honom. Att resa ensam verkar vara nytt för honom. När han sätter sig på sätet placerar han sin leksaksapa så att den kan titta ut genom fönstret, något som gör att jag gissar att han är någonstans mellan 6 – 7 år.
Efter hand blir resan inte bara en spegling av verkligheten – alltså det som visar sig konkret framför hans ögon. Texten låter mig ana hur Birger vistas i sin parallella värld. Han tittar på andra passagerare i spårvagnen och genom fönstret syns byggnader med fantasifulla namn: Krumelurhögskolan, Snilleblixtparken och Stjärnstensborgen.
Illustratören Sara Lindhs bilder av den höstliga staden och spårvagnens ringlande färd utnyttjar uppslagens möjlighet till panoramaperspektiv. Den vardagliga transporten blir både sagolik och sinnesvidgande.
Rösten som ropar ut hållplatsernas namn har något särskilt. Birger tänker att den är vacker, vilket görs tydligt också i bilderna. På de följande sidorna finns en annan person med samma röda och lockiga hår som skymtar under Birgers mössa. Den andra rödlockiga personen liknar en ängel med sin gyllenskimrande långklänning – är det möjligen hans mamma?
I en mening fungerar de lekfullt namngivna byggnaderna som en fristad i Birgers inre värld. Det går att läsa in en saknad eller en förlust i det som inte sägs. Ändå är det inte sorgsenheten som gör avtryck när allt kommer omkring. På uppslagen flödar tryggheten, trots att Birger glömmer att gå av vid den överenskomna hållplatsen. Det varma färgvalet bidrar till känslan av själslugn. Eller är det den fåordiga texten?
Att glömma bort sig kan förknippas med något som skapar besvär men här görs inga sådana negativa associationer. Lösningen (eller ljusningen) finns någonstans där framme. Oavsett om det är en resa i det inre landskapet eller en resa i en spårvagnsstad.
När barnen vill slänga av sig jackan fast det fortfarande är lite kyligt
2. Den blomman är vårens mest efterlängtade
Det är väl Tussilago, den brukar man få av barnen
3. Det plagget signalerar vår
Klänningen och då med bleka ben
4. Den texten om våren är en favorit
Nej, det vet jag inte.
5. Min syn på "obligatorisk" vårstädning
Jag tycker våren är en för fin tid för att ägna sig åt städning. Den gör jag på höstens regniga dagar.
6. Så låter våren i mina öron.
Kvitter, kvitter.
Vilken bok? Stränder in mot ljuset av Ylva Eggehorn.
Var har jag fått tag på den? Lånat på biblioteket.
Land (författarens hemland enligt mina kriterier): Sverige.
Vad handlar boken om? En diktsamling, närmare bestämt Ylva Eggehorns andliga lyrik, från en lång författarkarriär.
Vad tycker jag? Jag har haft dikter från den här diktsamlingen nu två lördagar i rad här på bloggen. Men den som faktiskt fick mig att läsa boken är dikten som blev psalmen ”Innan gryningen”. Jag hörde den på julkonserten där damkören medverkade, det var Andrea Eklund som sjöng och jag tycker hon sjunger så vackert. Men det finns mycket både vackert och trösterikt i den här diktsamlingen.
Utmaningar: 12/20 avklarat i Kaosutmaningen, det här är punkten ”läs en lyriksamling”.
]]>Samtidigt blir Jonatan och Abdi inbjudna till skolan och får frågan av rektor om de kan tänka sig göra reklam för sin gamla skola i välj skola katalog. De har ju gått så bra för de Abdi med musiken och Jonatan med fotbollen.
Abdi blir efter en konsert uppsökt av den han minst av alla vill träffa. Khabat som ber Abdi om hjälp att få kontakt med hans syster. Systern som Khabat nästan knuffade ner för balkongen för att hon träffade Abdi. Kan han hjälpa?
Evin har efter mycket om och men hamnat på en bra plats. Vill hon ha kontakt med en bror som svek det största sveket?
En tidning hör av sig till Jonatan och berättar att de vet att ha har en pojkvän. De erbjuder honom att berätta hans berättelse eller låta ryktet gå? Vad ska han välja och hur kan beslutet påverkar hans utlandskarriär?
Där finns också Daniel, Nalin, Rakel och Jamila. Men inte Ville och tomheten och ilskan efter hans död hur påverkar den nuet?
Asta fem år efteråt är ett fint återseende. Jag visste inte att jag ville veta hur det gått för bokkaraktärerna men det ville jag. Särskilt syskon Evin och Khabat.
/Paula
Alsta fem år efteråt
Författare: Mats Berggren
Förlag: Opal (2024)
Joanne Froggatt är fantastisk som läkaren Abbey Henderson, som hamnar mitt i det helvete som covidvården var. Hon och hennes kollegor kämpar mot de verklighetsfrånvända riktlinjer som finns och för sina patienters överlevnad. De kämpar för att patienter ska testas innan de skrivs ut och skickas tillbaka till sina vårdhem, men ingen lyssnar på dem. Senare ser de sina patienter dö och möts av människor som ifrågasätter att covid ens finns, medan politikerna försöker göra alla nöjda, men tycks prioritera ekonomi framför hälsa och definitivt ekonomi framför vårdpersonalens arbetssituation. Komplexiteten i situationen skildras väl. Hur ensamheten är så hemsk att vissa tog risker och sågs ändå. Det är djupt mänskligt, men fick inte sällan fruktansvärda konsekvenser. Tre vuxna som firade jul tillsammans kämpar några dagar senare för sina liv, en läkare försöker få sin mamma att lita mer på honom och stanna hemma i väntan på vaccinet, trots att hon läser en massa om att covid är ofarligt och vaccinet farligt. Det var en tid då ett virus påverkade oss alla.
Min pappa dog i covid, i maj 2020. På det boende han var på fanns smittade personer. De isolerades, men han smittades ändå. Som en läkare säger i serien var det troligen omöjligt att isolera dementa personer. Att se de döende patienterna kämpa för sitt liv medan de sakta kvävs till döds, kastar mig tillbaka i tiden. Vi fick lov att hälsa på, iklädda alla tänkbara skydd, men så var det inte för alla. Det här är en serie som kastar mig tillbaka till hans rum på sjukhuset, där han kämpade för att kunna andras. Den får mig att må riktigt, riktigt dåligt och värst av allt är kanske att pandemin verkar vara som bortglömd idag. Vi har inga beredskapslager, inga förbättringar för vårdpersonalen, inga satsningar över huvud taget. Istället har vi rikspolitiker som skyller på regionpolitiker och tvärtom. Mitt emellan står personal som jobbar häcken av sig för att rädda liv och nu får de inte ens några patetiska applåder. De får absolut ingenting. Ingenting. Skamligt är vad det är. Det vi hade här i Sverige, som personalen i serien inte har, är tydlig och sanningsenlig information från myndigheterna. Folkhälsomyndigheten med Tegnell i spetsen gjorde mer än vad jag kanske har insett, då de siffror de gav oss skapade en större medvetenhet hos befolkningen, som verkar ha saknats i Storbritannien. I alla fall om man får tro Rachel Clarke som skrivit boken.
Mest skrämmande av allt är ändå ljuden. Att höra patienter kippa efter luft, hur de gråter, hur anhöriga som befinner sig på distans gråter, hur personalen gråter och hur allt för få går att rädda. Nu visade det sig att strängare regler för isolering, eller utegångsförbud kanske inte räddade så många, men klart är att personalen i Sverige måste ha haft det minst lika tufft, om inte tuffare, än det kaos som skildras i den brittiska sjukvården. Jag förflyttas tillbaka till pandemin och jag vill aldrig tillbaka till isoleringen, oron, distansundervisningen, besöksförbudet på vårdinrättningar, väntan på vaccin och uppgivenheten när slutet aldrig tycktes komma. Originaltiteln är egentligen bättre, som så ofta, då Breathtaking beskriver situationen ytterst väl. En sevärd miniserie är det här helt klart, men känslosam och stundtals otroligt jobbig att se.
Om serien
Visselblåsaren – en läkares kamp, 3 avsnitt, (2024)
Skapad av Craig Viveiros
Baserad på boken Breathtaking av Rachel Clarke
Handling från Goodreads:
IT WAS A CASE THAT GRIPPED THE NATION
LUKE RYDER’S MURDER HAS NEVER BEEN SOLVED
In October 2003, Luke Ryder was found dead in the garden of the family home in London, leaving behind a wealthy older widow and three stepchildren. Nobody saw anything.
Now, secrets will be revealed – live on camera.
Years later a group of experts re-examine the evidence on Infamous, a true-crime show – with shocking results. Does the team know more than they’ve been letting on?
Or does the truth lie closer to home?
Can you solve the case before they do?
The truth will blow your mind.
Boken: Murder in the Family av Cara Hunter kom ut i juli 2023.
Varför jag läste den: Cara Hunter är en författare som står på auto-buy. Serien om Adam Fawley brukar jag läsa på svenska, men den här som är fristående önskade jag mig på engelska och fick i julklapp.
Vad jag tyckte om den: Murder in the Family är en spännande deckare som leker med genren true crime. Någonstans har jag sett att den är ”Fictional true crime” vilket kan tyckas som en motsägelse men som stämmer rätt bra. Först tänkte jag att jag inte läst någon i den genren, men exempelvis Nattfilm av Marisha Pessl som jag läst hör också dit.
Murder in the Family är skriven på ett mycket speciellt sätt. Historien baseras i hög grad på en transkribering av en säsong av en (fiktiv) TV-serie där man tar upp gamla olösta fall, och samlar ett antal experter för att se över bevisen och utforska andra vägar med syfte att lösa fallen. I just den här säsongen handlar det om mordet på Luke Ryder, och med i produktionen finns hans styvson. Resten av boken är en blandning av SMS-konversationer, inlägg i nätforum, tidningsrecensioner mm. Det finns ingen vanlig ”text” i boken alls. Cara Hunter använder den här typen av inslag i sina deckare om Adam Fawley men där finns det också en berättande text. Till att börja med så tycker jag det är svårt att ta till mig detaljerna i berättelsen, och läsningen blir upphackad för mig. Men efterhand vänjer jag mig, och då tar läsningen av Murder in the Family fart. Cara Hunter behärskar verkligen den här formen, vilket inte många författare gör.
Det är en mycket spännande historia som Cara Hunter byggt upp, med karaktärer som bär på hemligheter, på beskrivningar som inte är helt sanningsenliga. Som läsare misstänker man än den ena, än den andra, och blir ständigt överraskad. Det är så många twister att jag nästan blir yr. Till slut hetsläser jag, vilket inte rekommenderas, för Murder in the Family döljer många detaljer. Det är nästan så att jag skulle vilja läsa om den för att se vilka ledtrådar jag missat. Slutet var jag inte så förtjust i, och jag blev inte helt överraskad. Jag hade också velat ha en del av de lösa trådarna avslutade i högre grad.
Jag är imponerad över hur Cara Hunter i den här formen lyckas bygga intressanta karaktärer. Väldigt få är sympatiska, de är mest intresserade av sig själva. Särskilt obehaglig är producenten av TV-serien, men det finns personer både bland experterna och familjen som man helst inte skulle vilja umgås med. Det gör också att man fritt kan misstänka i stort sett alla.
Det ska bli intressant att se vad svenska läsare tycker om den här boken när den kommer på svenska senare i år. Jag tror formen kommer att bli en vattendelare. För egen del kommer jag att fortsätta läsa allt Cara Hunter skriver.
Betyg: 4
Mer info:
Förlag: Harper Fiction
Sidor: 464
Betyg på Goodreads: 3,78 baserat på 28 163 betyg
Hur jag fick tag på den: Ny
Utläst: 10 mars 2024
Spännande | Tråkig | |
Klurig | Förutsägbar | |
Trovärdig | Osannolik | |
Snyggt foto | Rolig | |
Romantisk | För lång | |
Sorglig | För kort | |
Fartfylld | Långsam |
Skuggan är, enligt Anna Höglund själv, både inspirerad av och en hyllning till H.C. Andersens saga med samma namn. Vi har en man som lever ett till synes väldigt tråkigt liv, han arbetar och kommer sen hem och tillbringar kvällen med sin dator och en mikrad pannbiff med brunsås à la Dafgårds. Hans skugga blir uttråkad, frigör sig och beger sig in till grannens hus mittemot där färgerna och poesin flödar vilket blir starten på ett äventyr. Skuggan återvänder sedermera och försöker få mannen att förstå att det finns en hel värld där ute Mannen vill inte höra på det örat och slutet blir inte direkt lyckligt för just mannen ifråga.
Jag älskar illustrationerna i boken och hur det svartvita står i kontrast mot det färgglada. Å ena sidan förstår jag hur Skuggan blir frustrerad och uttråkad men å andra sidan kan väl en människa få leva sitt liv på internet om hen vill? Vi är alla olika och personligen föredrar jag att ha en fot i varje värld baserat på bland annat humör och intentioner.
Är det här en barnbok? Slutet är onekligen makabert men barn klarar ofta av läskigare litteratur än man kan tro. För många av dagens barn och ungdomar i Sverige, vilka har ögonen fastlimmade i skärmen när de tar sig från punkt A till B utomhus, skulle boken kunna fungera som en moralisk uppmaning. Men jag är inte säker på att de är mottagliga. De har ju redan alla färger, musik och poesi på sina skärmar. Hur som helst är det en väldigt fascinerande och trollbindande bok som nog ändå vore lite spännande att diskutera med barn.
Titanics förlisning är mytomspunnen och har skildrats i många format sedan olyckan inträffade 1912. Tomas Bloms bok är skriven före den ödesdigra utflykten ner till vraket förra sommaren. Boken är intressant och går igenom förloppet och hur konstruktionen som var ”praktiskt taget osänkbar” blev till osänkbar i reklamen. Det var så mycket prestige och människor struntade så lättvindigt i säkerhetsregler att det var plågsamt att läsa. De flesta vet att det inte fanns livbåtar till alla och att de som sjösattes inte ens var fyllda till hälften, men boken innehåller ,mycket som var nytt i alla fall för mig.
Det var vid räddningsaktionen som jag tänkte stanna lite extra för att det är här många antifeministiska argument kommit från. ”Kvinnor och barn först” var en devis man skulle rädda efter, vilket fick enormt tragiska konsekvenser med män som skildes från sina familjer och en man som nästan blev skjuten för att han vägrade kliva ut ur en livbåt.
Förutom att det såklart är omoraliskt att göra skillnad på människor utifrån kön när man ska räddas, bygger föreställningen på att kvinnor ska skyddas och män ska vara heroiska. Vi får läsa om män som räddat sig själva och som fått höra att de inte är män, långt efter Titanics förlisning. Förutom allt detta så visade det sig att principen skulle vara mycket ineffektiv och skapa mycket större lidande än vad som behövts.
På Titanic hade personalen inte utbildats i hur de skulle handla vid en olycka, i alla fall inte i den utsträckning som behövts. De visste exempelvis inte hur många människor som gick ner i livbåtarna. Men trots principen kvinnor först, räddades fler män än kvinnor från Titanic i absoluta tal (men det var förstås många fler män än kvinnor på fartyget). De räddade männen kommer främst från besättningen. Istället för att fylla livbåtar till bredden och sedan rädda alla som kunde räddas, blev det ett kaos och ett väljande av människor som ledde till att många som kunde ha räddats, istället dog.
Samtidigt som överklasskvinnorna klev ner i båtarna och deras män satt frackklädda i baren och dog en heroisk död, struntade man länge helt i tredjeklasspassagerarna. Många låsta dörrar och krångliga korridorer gjorde att många inte ens hittade ut. Det här har ju också skildrats i den senaste filmen om Titanic. De enorma klasskillnaderna och synen på människor ur lägre klasser var också orsaken till att det saknades livbåtar (det skulle ta plats från promenadstråken) och att en del båtar inte vände om för att plocka upp människor i vattnet.
Jag blir galen varje gång antifeminister hänvisar till att män riskerar sina liv mer än kvinnor och att detta skulle vara ett argument för att upprätthålla könsmaktsordningen. Det har funnits exempel på när kvinnor fått nytta av sitt kön, i alla fall om man var överklasskvinna på Titanic. Att sådana fördelar skulle försvara att män får fördelar på alla andra områden, är naturligtvis absurt. Inte heller ska kvinnor ”kompenseras” på detta sätt vid olyckor. Som tur är var Titanic inte speciellt representativ ur den synvinkeln.
Inlägget Recension: Blom, Tomas; Titanic; 2020 dök först upp på Feministbiblioteket.
]]>Den norska bokbloggen Betraktninger håller i En smakebit på søndag där bokbloggare varje söndag uppmanas att välja ett stycke ur en bok de läser just nu för att väcka nyfikenhet och intresse för den. Ett trevligt söndagsnöje!
Veckan har varit trött. Uppenbarligen är jag för gammal för att vara uppe sent en hel helg när jag vanligtvis brukar ägna mig åt att sova ut. I tisdags var det bokcirkel och vi avhandlade första halvan av Agaat. Vi var överens om att vi gillar den. I onsdags var det begravning av min sambos farbror och jag träffade en hoper släktingar och försökte lära mig vem som var vem.
Torsdag, fredag och lördag tränade jag men kände i fredags att benen var klena och igår avbröt jag gympasset efter första halvan. Det kändes inte rätt och kliade i halsen. Idag känner jag mig inte direkt sjuk men inte heller helt hundra så jag hoppar över långpasset och tar en läsdag.
Läsningen har blivit lite lidande i veckan då jag inte orkat läsa så mycket. Igår skrev jag äntligen klart hemtentan till litteraturvetenskapen och skaffade även två nya kursböcker à ett kg var till nästa delkurs. På kvällen läste jag ut Drömmen om ett träd och en och en halv barnbok (om Skuggan nu är det?) och idag fokuserar jag på Agaat. Jag hoppas jag orkar blogga lite också då bloggen blivit lidande på sistone men om jag inte ska bli utbränd måste jag skifta lite i mina prioriteringar då och då och kan inte köra på maxfart i allt.
]]>Det började med att jag klev in genom balkongdörren i huset mittemot. Vet du vem som bodde där? Där bodde poesin. Och där växte de mest fantastiska blommor. Det doftade himmelskt.
Everything is OK handlar om en resa som jag känner igen. Det handlar om att lära känna sin egen depression, sin egen ångest och att förstå att det arbete man måste lägga ner för att må bättre är självomsorg. Men framförallt handlar det om att inse att tiden går, det kommer inte alltid vara såhär, tiden är din vän. Jag lärde mig det i samband med min stora krasch, min utmattning. Jag lärde mig det genom livet, min terapeut då, min psykolog sen och bland annat genom att läsa Jag håller tiden av Åsa Grennvall.
Det enda som inte är detsamma för mig är grunden till min ångest, visst kommer den säkert delvis ur min blyghet och kraven jag ställt på mig själv som gått emot min personlighet, men det handlar också om en viss medföddhet för mig. Jag minns min första ångest (även om jag förstås inte visste att det var ångest då) från när jag var fem år gammal. Debbie Tung vilar i att hon en dag kommer att bli fri från ångesten medan jag vilar i att jag aldrig kommer bli det men att jag har verktyg att hantera den. Man blir trött, men man överlever, lever.
Jag är glad att den här boken finns, jag har köpt den, läst den och lämnar nu vidare den till min 18-åring. Köp den, läs den och lämna vidare den du också.
Om boken
Titel: Everything is OK
Författare: Debbie Tung
Förlag: Andrews McMeel publishing (2022)
Andra som skrivit om boken: Enligt O
Inlägget Hur kan man tjäna pengar på nätet om man känner sig i obalans? dök först upp på Eli läser och skriver.
]]>1. Jag inleder med Män i min situation av Per Petterson. Romanen utspelar sig i Oslo och handlar om en vilsen medelålders man, som verkar ha stängt av sina känslor. Efter ett tag förstår man att nästan hela hans familj har dött i en tragisk brand på ett kryssningsfartyg, och dessutom har han blivit lämnad av sin fru som också är mamma till hans tre döttrar. Jag gillar Petterssons sätt att skriva, med långa meningar och intressant bildspråk.
2. Nästa bok blir Martha Quest av Doris Lessing. Boken är den första delen av fem i en serie kallad Våldets barn, där vi får följa Marthas liv från tonåren tills hon dör. Den här första boken utspelar sig i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe, i södra Afrika. Martha växer upp på en avlägsen farm, men längtar efter ett helt annat liv. Hon utbildar sig i att skriva maskin i staden, där hon får sina första vuxna erfarenheter.
3. Till sist, Musselstranden av Marie Hermanson, en roman där Ulrika inte kan släppa en händelse från tonåren. Hennes kompis familj adopterade då en liten flicka, Maja, från Indien. När Maja var fyra år följde hon med sina adoptivsyskon på en utflykt för att tälta i närheten av familjens sommarhus vid havet. På natten försvann Maja utan spår och blev inte hittad förrän sex veckor senare. Nu återvänder Ulrika till musselstranden där Maja hittades, och upptäcker något märkligt.
]]>11. Visste du att det idag är 148 år sedan det första telefonsamtalet skedde?
Nej anat att det är länge sedan men visste inte att det är 148 år, wow!
]]>Även om kopplingarna mellan de tre olika berättelserna (nutid, 60-tal, 70-80-tal) är lite väl krystade så var det här en intressant och bra bok som jag i princip läste i ett svep. Rekommenderas!
Titel: Fråga efter Jane
Författare: Heather Marshall
Originaltitel: Looking for Jane
Översättning: Christina Mansicka
Utg år: 2024
Förlag: Printz