”Dracula” av Bram Stoker, i bearbetning av Jason Cobley m.fl.

Jag brukar alltid vurma för skräcklitteratur, jag älskar att känna mig lite smårädd när jag läser och fascineras ofta av berättelser om det okända. Men just Bram Stokers ”Dracula” har jag en lite ambivalent hållning till. När jag gick på gymnasiet fick jag nämligen för mig att den vore den perfekta läsningen inom ramen för engelskaundervisningen. Jag hittade den (och en massa andra engelska klassiker) superbilligt på bokhandeln och satte igång.

Ochherregudvadjagläste. Och läste. Och läste. Och kom banne mig aldrig till slutet. På något vis lyckades jag ändå få till ett godkänt betyg på uppgiften, men sen kastade jag greven långt åt skogen.

I vuxen ålder har jag sen läst ”Dracula” på svenska, och jag kände även då att det var en svårgreppbar berättelse. Det är människor som knyts ihop utan att egentligen ha något med varandra att göra, och det är en lång berättelse om Harkers upplevelser i Transylvanien i början av boken som sen visar sig inte vara huvudberättelsen. Den är helt enkelt bitvis väldigt förvirrande.

Nu när Argasso gett ut ”Dracula” som en del av deras satsning på Klassiska Seriealbum var jag nyfiken. Både ”MacBeth” och ”Frankenstein” har jag läst och gillat, framför allt för att de ger många unga en ny väg till klassikerna. Många lärare har också frågat efter serieversioner av olika klassiker, just för att originalversionen ofta är för tung, och den lättlästa versionen inte riktigt räcker till. Så, hur funkar det med Dracula i det här formatet?

Det är bitvis många textrutor, men eftersom berättelsen är upplagd som en samling dagboksanteckningar och utdrag ur brev blir det helt naturligt. Den texten behövs för att föra historien framåt och det är bara någon enstaka gång som jag tycker att det blir för mycket av den på serierutornas bekostnad. Bilderna är vackra och emellanåt helt otroligt väl genomarbetade, och persongalleriet som presenteras först i boken hjälper absolut till att göra berättelsen enklare att greppa.

Jag känner att jag får mig en hel berättelse till livs, det är ingenstans i boken jag känner att jag saknar något eller att berättelsen glappar på något vis. Snarare tvärtom. Anteckningarna från dårhuset passar väl in i berättelsen på ett sätt som jag inte känner igen från textboken, där jag bara tyckte de var förvirrande. Likaså jakten efter greven genom östeuropa – den är väl beskiven och inte alls lika svårgreppbar som jag minns den från texten. Det enda jag egentligen har att invända är det där väsandet som återkommer i flera dialogrutor genom hela boken. Jag förstår att ljudet greven eller Lucy ger i från sig i de situationerna är ett väsande, men kanske det hade varit bättre att bara ge dem ett ljud istället för den beskrivande texten ”väääs”?

Men överlag en riktigt, riktigt bra återgivning av Bram Stokers ”Dracula”. Jag gillar’t och kommer definitivt att sätta både den och de andra serieklassikerna i händerna på både gamla och unga!

(Det här inlägget har lästs 5724 gånger.)