”Elin under havet” av Sofia Malmberg

Elin är en ensam liten tjej. Hon har inga syskon och mamma och pappa har fullt upp mest hela tiden. När hon söker efter en kampsportstudio får hon kontakt med tränaren André. Han är snäll och ger Elin små uppmuntrande råd, och efter att ha chattat om kampsport några gånger erbjuder han Elin att gratis få komma till studion så han kan visa hur det går till och vad hon ska tänka på. För en osäker och ensam tjej som Elin är det en bekräftelse, hon känner sig både glad och sedd, men det visar sig att André har något helt annat i tankarna än att lära Elin om kampsport.

”Elin under havet” är en av de till Augustpriset nominerade barn- och ungdomsböckerna. Den är i serieformat och både teckningarna och den fantasi Elin flyr till när det blir för jobbigt gör att jag flera gånger kommer att tänka på Leonore och hennes vän Raggamuffin. För när det blir för stort, för jobbigt och för mycket med allt, då försvinner Elin, ner i vattnet, genom havsbottnen till en annan värld som ligger därunder. Där finns bara hon och Nilah, det pandaformade hårspännet som får liv och pratar med Elin.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Den första spontana tanken var att ”nej, det här funkar inte för mig”. Men nu när jag har fått smälta berättelsen lite börjar något annat ta form. Jag vet ännu inte vad det är, men jag är inte lika säker på min ståndpunkt längre. Däremot funderar jag fortfarande lite över målgruppen, 9-12 år. Antagligen är det jag som inte förstår hur mycket en tioåring faktiskt är med om, men det känns ändå som om berättelsen är lite för ogreppbar, lite för tonårig för att jag ska vara riktigt bekväm med den ålderskategorin.

En av kollegorna ska läsa den, och jag längtar verkligen efter att få diskutera den med henne sen!

(Det här inlägget har lästs 3799 gånger.)