”En sekund i taget” av Sofia Nordin

Från baksidan:

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig. Det finns faktiskt ingen. Alla är döda. Mamma är död. Pappa är död. Min lillebror Ludvig är död. Och förmodligen alla andra också.

En kväll går världen under. Alla drabbas av feber och är döda inom bara någon timme. Hedvig kan bara i förtvivlan se sin familj gå under utan att kunna få tag i någon hjälp. Efteråt är allt tyst. Onaturligt tyst. Så tyst som det aldrig kan vara i en stad. Inga bilar, inga röster, ingenting.

Bara Hedvig.

”En sekund i taget” är Sofia Nordins senaste ungdomsbok. En feber slår till som snabbt och utan pardon dödar alla. Eller nästan alla. Hedvig är helt ensam kvar och måste leta sig ut från stan för att hitta mat, skydd och kanske, kanske någon fler överlevande. Hon tar sin tillflykt till en gård där det finns några djur och med hjälp av gårdens bibliotek lär hon sig överleva i en för henne helt ny värld.

För några år sedan läste jag ”Väggen”, en smått klassisk roman om en kvinna som blir fast innanför en osynlig vägg i de österrikiska alperna medan något på bara en sekund har dödat allt levande utanför. Jag vet inte varifrån Sofia Nordin har fått inspiration till ”En sekund i taget”, men jag får precis samma känsla när jag läser den som jag fick av ”Väggen”.

Det är ju så skrämmande att tänka sig att man är helt ensam kvar. Att ingen finns därute, att hela min framtid är ensamhet. I bästa fall. I värsta fall finns det faktiskt någon därute, någon som inte vill mig väl. Det är en känsla som Nordin lyckas mycket bra med att bygga upp. Många gånger stannar jag upp och funderar på hur jag skulle reagera om jag var i Hedvigs situation. Hon blir ju så vuxen. Vuxnare än jag känner mig.

Hon är bara tretton år, har precis börjat sjuan, och måste plötsligt försöka överleva helt på egen hand, och hon gör det på ett sätt som jag inte är säker på att jag skulle klara av. Ändå är det inget konstlat. Hedvig är bara en sån tjej som lyckas tänka rationellt, som kan vikta saker och prioritera. Som inte ger upp och sätter sig ner och gråter, utan som har bestämt sig för att överleva. Inte grotta ner sig i det som har hänt, utan överleva.

Samtidigt finns det så mycket annat där. Kommer hon aldrig att få känna en killes läppar i en öm kyss? Aldrig ha sex? Bli mamma? Känslor som rusar runt i kroppen och inte får något utlopp. Hedvig är helt enkelt en helt vanlig trettonåring i en väldigt ovanlig situation. Och det är trovärdigt. Läskigt trovärdigt.

Utdrag ur boken:

På whiteboarden står det ”Kom ihåg lappen om friluftsdag!” och ”Glosor, tisdag!”
Friluftsdag, glosor. Jag stirrar på orden, kan liksom inte riktigt komma ihåg vad de betyder. Jag blir arg på det där utropstecknen, på den glada, gröna färgen och bokstävernas runda form.
Jag reser mig så häftigt att stolen nästan välter, och går fram och suddar ut varenda bokstav. Tavlan ska vara helt ren och vit, som om ingenting någonsin har stått på den. När jag är klar är jag alldeles andfådd.
Vilken idiot jag är. Har jag inte viktigare saker för mig?
Men jag går inte och gör någon av det viktiga. Jag sätter mig på min plats igen. Namnlappen på stolsryggen är det enda som säger var jag hör hemma.
Fast mitt namn har väl blivit meningslöst nu. ”Hedvig” betyder ingenting längre.
Kanske kommer jag att glömma bort det. Om ingen någonsin kallar mig för det igen.
”Hedvig”, säger jag, men det blir bara en viskning. Rösten är hes och oanvänd. Jag harklar mig.
”Hedvig, Hedvig, Hedvig.”
Rösten är klarare, men vem är Hedvig? Hon är bara bokstäver, ljud, Vad ska jag med ett namn till när det bara är jag kvar?

Fler som läst ”En sekund i taget”  är En bok om dagen, BokhoraBokbild, BarnbokspratBoktjuven (som undersökt trovärdigheten i en del påståenden), Lingonhjärta och Bläddra! Bläddra! . Den är recenserad på Dagens bok och finns att låna som ebok.

"En sekund i taget" av Sofia Nordin

(Det här inlägget har lästs 2915 gånger.)