”Hon som vakar” av Caroline Eriksson

Elena har separerat från sin man och panikflyttat in i ett radhus som tillhör en kompis till hennes syster. Riktigt varför hon och maken separerat får vi inte veta direkt, men hon är djupt deprimerad och drar sig allt mer in i sig själv.

Systern gör vad hon kan för att bryta genom Elenas mur av tystnad, men det går sådär. Istället börjar Elena iaktta familjen som bor mitt emot, och det drama som tycks pågå bakom deras väggar. Sonen i familjen söker kontakt med Elena, och allt eftersom hon får fler och fler inblickar i familjens historia och nuvarande liv förstår hon att allt inte står rätt till.

Jag har läst om ”Hon som vakar” på flera bloggar under hösten, och fastän omslaget är gjort på ett sätt som gör att jag konsekvent skulle välja bort en bok blev jag nyfiken. (Tycker att omslaget alltför mycket påminner om en 1990-tals Sandra Brown.) Det är så sällan jag tar mig an en spänningsroman för vuxna, men krypande spänning är något jag gillar.

Dessvärre tycker jag inte att den här lever upp till mina förväntningar. Jag är inte särskilt förtjust i språket, utan tycker att det nästan är taffligt emellanåt. Jag gillar inte heller att bli lurad om vem som är berättaren. [Här kommer en spoiler, markera inte texten om du har tänkt läsa boken!] Eriksson får det att verka som att det är familjen i huset mittemot som berättar sidohistorien, när det egentligen är Elenas och hennes mans berättelse. Sånt gillar jag inte. Inte heller spänningen räcker till för mig. Det känns inte särskilt krypande, utan det som är boken stora behållningen är istället de relationer människor emellan som Eriksson bygger upp.

Jag kan tycka att det är en bra grundstory, men att sättet som Eriksson berättar den på inte är min tekopp. Så nej, som spänningsroman var ”Hon som vakar” inte rätt bok för mig.

Däremot gav  den mig något annat. Den väckte en lust och en önskan om att kunna skriva. Jag har alltid sagt att jag inte har författarambitioner, och det har jag inte. Jag har också alltid sagt att jag inte har någon historia som behöver berättas, men det har ändrat sig. Någonstans inne i mig har en berättelse börjat ta form det senaste året, och den här läsningen har givit mig en knuff åt det hållet. Kanske, kanske, kan det bli något av den där storyn i mitt huvud, men det är långt ifrån säkert.

Utdrag ur boken:

Jag går genom det tomma radhuset, det som ska föreställa mitt hem numera, men som egentligen tillhör någon annan. Själv är jag en skuggfigur i tillvaron, en som passerar förbi på väg någon annanstans. Tre månaders hyra är betald i förväg. Vart jag ska ta vägen efter det har jag ingen aning om. Kanske borde det göra mig pressad och bekymrad, men jag känner inte så. Jag känner ingenting.
I köket häller jag upp ett glas vatten och dricker det med ryggen lutad mot diskbänken. Huset mittemot är mörkt, ljuset är släckt i alla fönster. Människorna som bor där ligger antagligen och sover, som alla vanliga, vettiga människor gör vid den här tiden. Tryggt och ostört, med de mest älskade i rummen intill eller bredvid sig i sängen. Däruppe i sovrummet väntar den lånade enkelsängen på mig. Bädden kommer att vara sval när jag återvänder dit. Där kommer inte finnas någon som hållit värmen under täcket. Inga ben jag kan trycka mina iskalla fotsulor mot, ingen vars nacke och rygg jag kan krypa tätt intill och forma min egen kropp efter.

Andra som bloggat om boken är LottenJennie, Just nu just här, och Johannas deckarhörna.

Du kan köpa den på adlibrisbokuscdon eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.

(Det här inlägget har lästs 7771 gånger.)