1337

Ibland känner jag mig bara så himla gammal! 😀

1337, till exempel.

Alltså, när vi kollar genom våra elevers kontaktuppgifter vill vi att de också ska välja en kod. Jag ljuger inte om jag säger att en tredjedel av alla ettor har valt just 1337. Vadå 1337? I don’t get it?! ”Elit” svarar en av de (betydligt) yngre bekantskaperna. OK…?

:question:

Gör en googling och förstår… lite mer. Men ändå inte. Vadå ”elit”? Ursäkta, men ÄR jag så jäkla gammal att jag inte fattar att hela grejen är att… det inte är något mer? Bara, ja, ”elit”?

Jag fattar inte.

Och språkförbistringen går åt båda hållen. Under poesilektionen jag och kollegan från Boklådan i Själevad hade med niorna i tisdags var det en av killarna som skrev en riktigt bra haikudikt. Jag gillade den skarpt och frågade:

– Får jag knycka den?
– Va?
– Ja, får jag knycka den av dig, liksom?
– Eeeh, vadå? Knicka?
Här lägger sig en av tjejerna i klassen i.
– Meh. Hon menar baxa, juh!
Killen ljusar och ansiktet spricker upp i ett leende.
– Ja, men självklart! Hörde ni det? ropar han till kompisarna en bit bort. Hon ska ta min dikt, jag är redan berömd, juh!

Ursäkta mig. Baxa? Alltså… då flyttar man på ju något stort och tungt. Eller? :bigeyes:

---

borde bli poet
för jag är den bästa är
är så fucking stolt

//W i nian på Sörlidenskolan

(Det här inlägget har lästs 5816 gånger.)