”Aldrig släppa taget” av Holly Goldberg Sloan

Sam är sjutton år och lever ett kringflackande liv med sin pappa Clarence och lillebror Riddle. Clarence är en småkriminell tvärvigg som skiter fullständigt i andra, inklusive sina egna barn, och som rör på sig så snart det börjar bli lite för varmt om fötterna. Sam gör sitt bästa för att ta hand om sig själv och Riddle, som nästan aldrig säger något eller går någonstans utan sin telefonkatalog som han ritar sprängskisser i.

För att hitta något endaste andningshål brukar Sam gå till olika kyrkor på söndagarna för att lyssna till musiken och sången, och det är så han träffar Emily.

Emily är även hon sjutton år, och just den här söndagen har hennes pappa – som är körledare – bestämt att Emily ska sjunga solo. Att Emily egentligen inte kan sjunga lyssnar han inte på, och när hon på nervösa ben går fram mot micken bestämmer hon sig för att bara sjunga för dem som sitter längst bak. Men när hon lyfter blicken ser hon att det sitter bara en enda människa längst bak i kyrkan, en lång och smal kille, med vildvuxet, rufsigt hår, solbränd, nästan väderbiten och helt plötsligt är det enda som verkligen betyder något att han ser på henne.

Så hon sjunger. Hon sjunger för honom, bara för honom, och hon lovar honom med hjälp av sångens ord att aldrig släppa taget.

Jag skulle kunna säga hur mycket som helst om ”Aldrig släppa taget”, men vill inte att allt bara ska låta som utslitna klyschor. Så förlåt, men herregud vilken bok det här är!

Visst är vissa saker långsökta, kanske till och med krystade ibland. Andra saker är så genialiskt enkla, så vardagliga och så möjliga att jag på rak arm förlåter den där osannolika räckan med händelser som utspelade sig tidigare. Det är lågmält och försiktigt berättat om två ungdomar, om kärlek, vänskap och relationer, om sorg och förlust, och om att våga ge sig hän, att våga ge av sig själv till en annan människa även om det också innebär att man plötsligt har så mycket att förlora.

För det är ju så. Har man aldrig släppt in någon nära har man heller inget att förlora. Och har man låst upp sitt innersta för någon annan blir tomrummet så oändligt stort när hon eller han försvinner. Eller som Goldberg Sloan säger det:

”Men som tur var visste han inte vad han inte visste, och det gjorde allting enklare.”

Jag har egentligen bara en invändning. Originaltiteln är ju så mycket bättre, varför envisnas man då med att hitta en svensk titel? Lika korkat som att alla 80-tals filmer fick svenska namn som inte heller passade lika bra som originalet.

(Det här inlägget har lästs 3290 gånger.)