Bokprat och Läslust!!

Soundtrack: ”Eye of the tiger” med Survivor.

Nu är jag på gång igen!

Har tillbringat de senaste dagarna tillsammans med Patch och Ed, två av personerna i ”Fallen ängel” respektive ”Jokern”. Anledningen är den traditionsenliga Läslustan som i år går av stapeln i morgon onsdag på Parkbiblioteket. Jag brukar tipsa om två ungdomsböcker, och i år föll valet på de här två. Anledningarna är lite andra än vad jag brukar ha haft.

Oftast väljer jag de två böcker som gett mig mest läsglädje i kombination med minst sömn – en riktigt bra bok ska vara omöjlig att lägga ifrån sig på kvällen, och exempel genom åren är ”Bryta om”, ”Hålla masken” och ”Livet på en kylskåpsdörr”. Men år tänkte jag lite annorlunda.

”Fallen ängel” är mer än ett substitut för dem som läst Twilightböckerna både fram- och baklänges. Den är lite djupare, lite… mer, helt enkelt. Den kräver mer rent språkligt även om den absolut inte är svårläst. Men den ger något annat. En vilja att veta mer. Vad är en fallen ängel egentligen? Vad är en ärkeängel? Finns det flera? Samtidigt är boken spännande, har en del fantasyinslag och, viktigt nog, igenkänningsfaktor. Flicka, tonåring, kärlek, ängslan, kompisar, ensamhet, you name it! Allt det som gör en bra ungdomsbok.

”Jokern”, däremot, är nästan tung. Tråkig. Jobbig. Och alldeles, alldeles underbar! Sällan har en bok lyckats så väl med att framföra sitt budskap *ler i mjugg* på ett så sofistikerat sätt. Jag kommer på mig själv med att tänka på Ed emellanåt, och hans budskap. Det är vackert, det är trollbindande och det är viktigt. Och när jag väl fastnade i boken, fanns det ingen annan väg ur den än att fortsätta framåt, att möta både Eds och mina egna spöken, och att göra det på rätt sätt. Fantastisk bok. Även om läsupplevelsen inte var optimal.

Mina tankar kring presentationerna av de båda böckerna finns i mina google docs, kolla gärna på dem och kom med kommentarer: ”Fallen ängel” och ”Jokern”.

Och så idag snubblar jag över ett av Unos alldeles för sällsynta med ack så läsvärda blogginlägg, ”Äntligen prat om bokprat”, och jag känner hur bibliotekarisk jag är. Vi har organiserade bokprat var och varannan vecka, och ibland, även om det bara är en gång per år, även för allmänheten. Och då inte bara vi bibliotekarier, utan även en f.d. lärare, en författare och en journalist. Tyvärr är bokhandelns representant inte med i år, men kanske nästa år?

Och när jag läser Unos inlägg kommer jag på mig själv med att tänkta ”just så är det”! Barn och unga kommer naturligt fram till oss som jobbar i biblioteket och frågar för att få hjälp att hitta en ”bra bok”. De vet att vi gör vad vi kan för att hitta rätt bok till rätt person vid rätt tillfälle. De gör sig det omaket just för att de VET att det är det enklaste, bästa och roligaste sättet att skapa sig en föreställning om en helt ny bok. Och den där första bilden, grunden till vad vi tror om en bok, den är viktig.

Även vuxna frågar, men inte alls i samma utsträckning. Varför då? Varför känner man sig som vuxen ivägen när man ställer en fråga i biblioteket? Jag är ju kunden! Eller beror det inte på det, utan på något helt annat? En hemsk misstanke slår mig – vet man inte som vuxen hur viktigt det är att få saker och ting berättade för sig? Jag minns det samtal jag hade med två av mina chefer tidigare i höst och blir lite fundersam. Då tog jag det som två människors okunskap, men tänk om det faktiskt är värre än så?

Nästa tanke blir då: vad kan jag göra åt det?

 

(Det här inlägget har lästs 4434 gånger.)