”Heja, heja!” av Martina Haag

Från baksidan:

Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker på börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaka hem igen. Bra. Brabrabra.

Jag har läst ett par tre av Martina Haags böcker, gillat något och ratat en del. Därför kändes det som att en löparbok med hennes humoristiska synsätt absolut skulle kunna vara en pepp så här i höstmörkret när det känns helt omöjligt att komma ut och springa ens den kortaste lilla sväng.

Och det känns bra i början. Det är som vanligt – Martina Haag har en jäkla skön känsla för de där små detaljerna som kan vara så hejdlöst roliga om bara någon öppnar ens ögon så man ser dem. Men efter ett tag börjar jag bli less. OK, hon tycker sig vara för tjock, för klumpig, för otränad, och OK, hon kan springa ändå, och det ganska snabbt. OK, hon delar med sig av alla sina misstag och alla vinster, av sunda tankar och helt befängda.

Men var är den där peppen för mig? ”Heja, heja!” beskrivs som ”en peppande löparbok för folk som tänker att de är för gamla/tjocka/trötta/ointresserade av att börja springa. Om hur du tar dig från att orka springa i tolv minuter, till att genomföra ett marathon och vara glad hela vägen” , men jag håller inte med. Det är en bok som handlar om Martina Haag och hur hon tog sig från tolvminuterslöpet till ett marathon i Italien. Men inte mer. Inga glada utrop, ingen pepp till mig och absolut inga träningsråd whatsoever.

Sammantaget är det en lättsam och smårolig bok om och av Martina Haag. Men jag hade väntat mig mer och kan inte känna annat än en besvikelse när jag lägger ”Heja, heja!” till handlingarna och fortsätter leta löpningspepp i höstmörkret.

(Det här inlägget har lästs 3204 gånger.)