”Hjärtats mörker” av Jonas Moström

Jag har haft det lite kämpigt med ljudböckerna ett tag. För flera år sedan (åtminstone tre) började jag lyssna på Dostojevskijs ”Brott och straff”. Visst, det är en bra story, det är fängslande personligheter och en bra uppläsare. Men. Efter ungefär tjugo timmar gav jag upp. Jag tog mig bara inget längre och kände att det var dags för något annat.

Och vad gör jag då, smart som jag är?

Jo, jag påbörjar Dan Browns ”Den förlorade symbolen”. Herrejisses, precis som att jag inte känt mig färdig med lyssnandet innan? Browns ordbajseri knäckte mig så totalt att jag la bort mp3-spelare för en lång, lång tid. Men så nu i höst bestämde jag mig för att ge igen – ingen ordbajsande amerikanare ska knäcka mig inte! Och när jag väl var klar med professor Langdon och frimurarna hade jag en riktig belöning på gång:

”Hjärtats mörker” av Jonas Moström.

Uppläsare: Torsten Wahlund.

Som. Jag. Har. Njutit. Aaaaaaahhhhh!!!!!!!!!!!!!

Två små pojkar hittar en mördad kvinna i elljusspåret, allt tyder på ett sexualbrott och polisens efterforskningar leder så småningom fram till misstanken om att kvinnan haft en älskare som i vredesmod bragt henne om livet. Johan Axberg vid Sundsvallspolisen är som vanligt Moströms huvudkaraktär, även om Axbergs vän Erik Jensen och hans familj tillåts ta stor plats i berättelsen.

Det här är min tredje Moström, och precis som med de tidigare två gillar jag det här. Jag gillar att det är i Sundsvall, jag gillar sommarstugor i Nordingrå och biblioteket i Kulturmagasinet. Jag gillar Axberg, hans kollegor, Jensen och de övriga personerna. Alla är inte sympatiska, men de är trovärdiga.

Det enda jag inte riktigt gillar är tjockdimman på Höga Kusten-bron. *rys*

(Det här inlägget har lästs 1937 gånger.)