Jag läser, minns och ler

Det finns ett gäng killar som ofta är i biblioteket där jag (egentligen) jobbar. De har alla vackra namn som klingar väldigt annorlunda mot Eriksson, Johansson och Lundkvist. När de började sexan gick vägen hem från skolan förbi biblioteket, och de hittade snart in, blev en del av vardagen och fyllde biblioteket med liv och rörelse nästan varje eftermiddag. Alla bryter de på olika språk, men eftersom de kommer från alla världens hörn är ingen brytning den andra lik.

Så småningom började de låna böcker, först manga i alla möjliga former, men sedan växte det till att innefatta spänningsböcker, roliga böcker och böcker om idrottande killar. De började diskutera böcker med varandra och med mig, ställa krav och vilja ha tips och råd, byta erfarenheter och dissa.

Och så en dag för ett och ett halvt år sedan, när de gått några månader i sjuan och såg sig själva som de stora grabbarna kom hela gänget inramlande i biblioteket. Väskor, jackor och cykelhjälmar hamnade i en stor hög på golvet framför utlåningsdisken och en av killarna lyfte upp sin väska. De andra stod, så tysta och stilla som fyra trettonåringar kan vara, och tittade på medan killen, som vi kan kalla O, plockade upp en bok ur väskan.

– Jag ska lämna tillbaka den här, sa han och sträckte nästan vördnadsfullt fram den.
– Och jag ska låna den! ploppade det ur M som stod till höger.
– Och jag vill stå på kö! sa N.
– Jag med! Jag med! kom det från resten av gänget.

Jag tog boken, vände på den och såg vilken det var. OK…? Jag har inte läst den själv, men det är inte den första bok jag skulle plocka fram när ett gäng trettonåriga killar som läser svenska som andraspråk på en ganska lätt nivå frågar efter en bok. Jag lånade ut den till M som nöjt stoppade ner den i sin väska.

– Finns det fler böcker? Om dom, menar jag? frågade O.

Jag gjorde en snabb sökning, konstaterade att jo, författaren har skrivit flera andra böcker, men att de inte hänger ihop som en serie på något vis. Ett ljus tändes i fem par ögon och de nästan skuttade jämsides med mig bort till hyllan med ungdomsböcker där jag pekade och förklarade det där med författarens efternamn, och den lånade boken åkte snabbt fram igen, vad hette författaren nu igen? E? Nej, efternamnet skulle det ju vara! Flera fingrar följde raden av böcker, hittade rätt hylla och vips var det ett stort hål mitt bland böckerna.

Under veckorna som följde var ingen av böckerna inne, de bytte läsare med en rasande fart och när jag ungefär en månad senare frågade vad som var så bra med böckerna tittade de alla på mig som om jag hade tre ögon, ett horn i pannan och talade klingonska.

– Har du inte läst dom!!??!! Men Tina!!! Det MÅSTE du göra!!! Här ta den här, den är bäst!!

Nu kunde jag inte låna den, eftersom det fortfarande var kö på den. Och jag har faktiskt inte läst den sen heller. Varken den eller någon av de andra böckerna som givits ut av just den författaren.

Men nu ligger den absolut senaste boken på mitt nattduksbord, och jag kommer ofta under läsningens gång på mig själv med att tänka på O, M och de andra i det här gänget. Jag kan förstå dem. Verkligen. För det är bra. Riktigt, riktigt bra.

Och jag tror jag ska läsa de andra också.

Och gänget? De gick vidare, fortsatte botanisera bland ungdomsböckerna, gav sig på den ena utmaningen efter den andra, växte med läsningen och hittade nya favoriter. Det är vuxet och stort, kan jag tänka. Att som trettonåring våga ta den där tjocka boken om relationer, läsa och sen diskutera den med bibliotekarien. Stort.

(Det här inlägget har lästs 5093 gånger.)