Krönika till Parkbänken

I början av maj fick jag en otroligt fin förfrågan – kunde jag tänka mig att skriva krönikan till den sista Parkbänken någonsin? För er som inte vet kan jag berätta att Parkbänken är journalistklassens skoltidning, och eftersom det gäng som slutar nu är skolans sista, går Parkbänken i graven. Och det är lite av en tradition att krönikan ska skrivas av någon i skolans personal. Och de frågade mig.

Klart man säger ja!!

Tyvärr finns inte det sista numret på webben, men jag lägger upp min krönika här i alla fall. 🙂


Bibliotekariens tankar

Nu är vi snart där igen – skolavslutningsdax! Sommarlov för en del, studenten och ut i det fria och okända för andra. För det är ju så att efter tre år på Parkskolan är det tid för ett nytt kapitel i livet, och nu är det -91:ornas tur att efter tre år äntligen få kasta studentmössan i luften och gå vidare. Ut i det fria. Ut till det okända.

Det är lätt att tro att för oss som jobbar på skolan och som blir kvar ännu ett år är det bara ännu en skolavslutning. Men det är inte en vanlig skolavslutning i år. Inte för mig. Jag har faktiskt också gjort mina tre (första) år på Parkskolan. Jag var helt ny här när ni började ettan i augusti 2007, så när Sofia i SP3, Victor i TE3, Markus i BP3, Rajmund i FP3, och alla ni andra tackar för er kommer det att kännas konstigt för mig. Tomt, liksom. Ni har ju alltid funnits här.

När jag började på Parkbiblioteket för tre år sedan hade jag bara en vag aning om vad jag gav mig in på. Efter en dryg månad hade jag träffat alla er som började ettan för en snabb biblioteksintroduktion, och jag kunde bara konstatera en sak. Ingen mindes vad jag sagt om SAB-systemet, NE.se, Presstext och gengreindelning av böcker. Ja, kanske någon. En, möjligtvis två. 🙂 Året därpå testade jag en ny strategi: att naturligtvis berätta vad som finns i biblioteket, men framför allt – att säga åt er att ni ska komma till oss i biblioteket och fråga när ni behöver hjälp, samt att ni ska visa varandra hänsyn i biblioteket. Dessutom var jag noga med att berätta vilka jag och Kerstin är. För visst är det enklare att gå fram och ställa en fråga till en människa som du haft ögonkontakt med?

En liten parentes i sammanhanget är att många elever vet vad Kerstin heter, eftersom jag, som alltid håller i introduktionerna, presenterar henne. Själv blir jag lätt ”bibliotekarien”, och jag gillar det! Och, ja, det kunde absolut vara värre. Jag ska ge ett exempel. Ett gäng grabbar, stooora grabbar, kommer in i biblioteket och slänger sig ner i tidningshörnan. Vis av erfarenhet vet jag att det är ca 10 par skor på bordet inom 30 sekunder. Jag väntar en stund innan jag går dit och ber dem att inte ha skorna på bordet. (Egentligen vet ni det allihop – men aaahh! Det är ju så jobbigt att ta av sig skorna!) Det är ingen som protesterar, utan samtliga plockar ner fötterna, några drar av sig skorna och slänger upp fötterna istället. Helt OK! Efter ett par minuter kommer ytterligare ett par tre grabbar och tränger sig ner i fåtöljerna. Jag hinner tänka att ”hur sjutton ryms de?” när en av grabbarna plötsligt utbrister: ”Nä! Ha inte skorna på bordet!” Wow, tänker jag smått förstummad och jätteglad, vilken kille! Sen drar han efter andan och fortsätter: ”Bibliotekariekärringen var nyss här och sa till.” Hrm. Nåja, de la i alla fall inte upp skorna på bordet. Men bibliotekariekärringen? Va?

I alla fall. Nummer ett för mig är att ni alla ska känna att ni kan gå till biblioteket. Oavsett om det är för att leta fakta, låna en bok, plugga under en håltimme, läsa en tidning, kolla fejjan (bli ett fan till Parkbiblioteket där!), spela kort eller något annat, så vill jag att alla ska känna sig lika välkomna! Man brukar säga att ett bibliotek är stadens vardagsrum, och jag vill att Parkbiblioteket ska vara Parkskolans vardagsrum. Ni vet, man hänger en stund, pratar med någon, pluggar lite, ser något nytt, eller bara är. Och jag tycker att det fungerar! Vet ni varför det fungerar? Det finns två anledningar.

Den första anledningen är att ni kommer hit.

Varje dag skolan är igång har vi massor med elever hos oss i Parkbiblioteket. Ungefär 500 personer går ut och in genom vår dörr en helt vanlig skoldag. 500 pers! Och det är ni! Emellanåt blir jag rent av full i skratt när någon stackare får tag i en tidning, ser sig omkring men lite uppgivet konstaterar att det inte finns några sittplatser kvar. Ett helt bibliotek, och det är fullsmockat överallt! Fantastiskt!

Den andra anledningen är att ni visar hänsyn.

Om ni inte visade varandra hänsyn vore det omöjligt för oss att ha en fungerande biblioteksverksamhet. Naturligtvis blir det inte alltid som det är tänkt, ibland drar saker iväg och blir något helt annat än vad som var meningen och vi måste påminna lite om ljudnivån, men vadå? Även solen har sina fläckar.

Utan er skulle biblioteket bara vara en tom, tyst och öde lokal. Så är hela loven. Visst hinner vi med mycket annat när vi är ensamma i biblan, men det är ack så tråkigt! Nä, liv och rörelse, skratt och prat, så vill jag ha mitt bibliotek! Jag har älskat att gå till jobbet varenda dag under de här tre åren – och det är er förtjänst. Att möta er varje dag och vara en del av er vardag – det är få förunnat! Och min förhoppning är naturligtvis att jag ska få möta alla er som kommer tillbaka till höstterminen varje dag fram till er studentdag!

Och till er som kommer att lysa ikapp med solen den 11 juni har jag ett par ord på vägen: Kom ihåg att visa varandra hänsyn! Och är du osäker på något – fråga! Med de två grundprinciperna i bakhuvudet kommer du att klara dig långt. Hänsyn. Och fråga.

Jag älskar er allihop!

Och ni kan väl vara snälla och komma in och hälsa på ibland? Ifall vi skulle känna oss ensamma en dag…

(Det här inlägget har lästs 3063 gånger.)