”Niceville” av Kathryn Stockett

Mississippi på femtiotalet. I nästan varje vit familj med lite självaktning finns en mörkhyad kvinna som sköter alla hemmasysslor – städar, tvättar, stryker, lagar mat och uppfostrar barnen. Många gånger har de själva fått lämna bort sina egna barn för att ta hand om någon annans, allt för att få pengar till överlevnad.

Och de ska veta sin plats. Inte höja rösten, inte säga fel saker, inte lägga sig i, inte mopsa, inte använda samma toalett eller kylskåp. Det är ett oerhört segregerat samhälle, där de vita med makt dikterar villkoren för alla andra. Naturligtvis pyser det under ytan. Rosa Parks har precis vägrat flytta på sig, och lite till mans börjar man vilja visa sin vilja som svart också.

Två av de mörkhyade kvinnorna vi får följa är Minny och Aibiee, som båda arbetar som hembiträden hos vita familjer. Aibiee är dryga femtio och har uppfostrat nästan ett tjog barn, hon brukar byta arbetsgivare när barnen börjar se hennes färg och behandla henne som de ser sina föräldrar göra. Minny är yngre, har många barn själv och en man som misshandlar henne. Hon har svårt att hålla tyst och har flera gånger fått avsked för att hon är stor i truten.

Där finns också miss Skeeter, en vit ung kvinna som läst till journalist och som drömmer om att bli författare. När hon efter sina studier tvingas flytta hem igen känner hon att hon vill sätta ord på det underliga som händer varje dag runt henne. Att vita kvinnor lämnar bort uppfostran av sina barn till de mörkhyade kvinnor som de så föraktar. Och vad innebär det att jobba som rättslös i en vit familj?

Skeeter lyckas få med sig framförallt Aibiee och Minny, och de börjar tillsammans skriva boken ”Niceville”, ett pseudonamn för staden de bor i, och där flera svarta kvinnor får ge röst åt sina upplevelser, både goda och onda.

”Niceville” är en bok med ett alltid brännande ämne, vad ras faktiskt betyder och vår fantastiska fallenhet för att trampa på andra människor. Att det inte är så långt borta att vi i den civiliserade världen såg (ser?) människor som sämre på grund av deras utsida. Det är en bok som tar upp en del av historien som vi faktiskt inte får glömma eller förminska.

Men.

Det här var inte min bok. Tyvärr.

Efter 100 sidor väntar jag fortfarande på att det ska börja. Jag tycker det är segt och händelselöst. Jag retar upp mig på dålig korrekturläsning med missade subjekt (”Som skulle ha flyttat på.”), citationstecken i slutet på stycken som inte är konversation och olika stavning av samma namn (Stuart/Stewart). Allt detta gör tyvärr att jag bara är så outsägligt glad när boken är slut.

Äntligen.


(Om jag inte hade lånat den för att läsa till en Soppsällskapsträff hade jag gett upp efter 50-60 sidor.)

(Det här inlägget har lästs 3400 gånger.)