”Skogens hjärta” av Oskar Källner

För drygt en månad sedan skrev jag om ”Drakhornet”, den första delen av Oskar Källners fantasyserie Nornornas vävnad. Sedan dess har jag haft den andra delen, ”Skogens hjärta” som bussbok.

OBS! Eftersom det här inlägget handlar om del två i en serie kommer jag att säkert spoila en del av första delen!


Erik har blivit mer hemmastadd i Barkhammar och börjar bli van sina speciella gåvor. Har har också sina nya vänner, Bror, Waldemar och Hanna, och så trollet Snuva förstås. Men allt är inte frid och fröjd. Waldemars mor är svårt sjuk och Waldemar gör naturligtvis allt han kan för att hjälpa henne och sin far. Hanna, å sin sida, gör allt hon kan för att komma bort från sin elake och alkoholiserade far.

När så underliga monster plötsligt dyker upp i skogarna och hotar tillvaron gör Erik det som han tror är det enda rätta – han hjälper den hemlighetsfulle Lopt som lovat att med hjälp av skogens hjärta hålla vidundren borta. Men kan man verkligen bara hämta skogens hjärta och flytta på det utan att det ställer till det för skogens väsen?

Erik blir på det ett väldigt brutalt sätt än en gång påmind om att allt inte alltid är vad det ser ut för, och att vem som helst kan lura dig för egen vinning.

”Skogens hjärta” är precis som ”Drakhornet” en blandning mellan fantasy och historisk berättelse, men här går fantasyn betydligt djupare än i första delen och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Som en berättelse med historiska inslag är den helt fantastisk, men då blir inslagen av fantasy väldigt abrupta och långt ifrån den historiska berättelsen. Som fantasy blir den lite för verklighetsförankrad eftersom vi faktiskt befinner oss i den närkeska skogen för ett par hundra år sedan. Det blir för stor skillnad mellan verklighet och fantasi, om ni förstår vad jag menar.

Det kan säkert hänga ihop med att jag inte läser särskilt mycket fantasy numera, men jag gillar de historiska inslagen så mycket bättre än fantasyn. (Och notera då att trollen, älvorna och svartalvernas magi hör till verkligheten för mig, det är inte fantasy i min värld.) Under läsningens gång har jag bestämt mig för att det blir inga fler böcker i serien, och den känslan höll i sig ända till slutet av boken. För visst är det spännande emellanåt, men det räcker inte riktigt för mig. Jag står helt enkelt för långt ifrån fantasygenren för att det här ska vara riktigt tilltalande.

(Det här inlägget har lästs 1276 gånger.)