Sorry, men du har fel!

Vi har livliga diskussioner (fast vi för det mesta är är överens) hemma just nu. Anledningen är att jag ser så många barn och ungdomar varje dag som inte tror att de duger, som redan är utsorterade och som själva tar på sig skulden för sin situation – ”Jag är inte bättre.”

Varför då?! Var kommer den där bristande självkänslan från? Svaret är tyvärr lika enkelt som självklart: Från oss vuxna.

Vi vuxna bemöter barn olika och skapar på så sätt barns beteenden. Våra förväntningar på hur ett barn ska reagera styr hur vi hanterar barnet i olika situationer, och vårt sätt att bemöta ett barn styr dess handlingar. När ett barn reagerar enligt våra förväntningar bekräftar vi beteendet genom uppmuntran, om barnet reagerar på ett annat sätt korrigerar vi beteendet genom att inte uppmuntra det. Och detta trots att den enda egenskap som syns när vi föds är om vi är flickor eller pojkar! Personligheten tror jag finns där, men av våra egenskaper syns inget annat.

Jag vet alltså att vi börjar på samma kula. Och ändå.

Ändå hör jag mig själv säga till Klara, 3 år: ”Vilken fin tröja!” och till Alfons (när han var 3 år): ”Vilken tuff tröja!” Jag menar egentligen samma, men vad säger jag? Jag förstärker Klaras känsla av att hon får uppmärksamhet när hon är ”fin” och samma för Alfons när han är ”tuff”.

Och det tragiska är att det är precis lika enkelt att förstärka den motsatta känslan.

”Tjejerna var lika ivriga som killarna och såg så glada ut i ansiktet. En tjej skulle slå och då ropade en pappa på utelaget: ”Flytta närmare allihop! Hon kan inte slå så långt!” Hela utelaget flyttade nära henne, så nära att de nästan stod mitt uppe i ansiktet på henne. Flickan som hade greppat slagträet med iver och glädje, såg förvånad ut då hon hörde den där pappans ord. Hon såg besviken och skärrad ut fast hon ögonblicket dessförinnan hade haft seger i blicken. Nu blev hon osäker. Hon missade bollen två gånger. Hennes lag blev otåligt och stönade medan de där ute skrattade menande. Pappan flinade nickande, som ”jag sa ju det”. En vuxen jävla man! Blickar utväxlades – vilken sopa hon är! ”Men slå nu då!” gnällde killarna i hennes eget lag otåligt. Hon slog iväg den sista bollen rakt i händerna på den där belåtne pappan. Hon lunkade ledsen till första pinnen – hon hade just gett bort fyra poäng till det andra laget istället för att springa frivarv som hon föreställt sig.”

Ur ”Tusen gånger starkare” av Christina Herrström. En skitjävlabra bok som jag läste under friluftsadagen igår. Och beställde filmen. Den kan vi behöva i vårt värdegrundsarbete.

Och om du tror att du inte gör skillnad i ditt bemötande av barn så är jag ledsen, men du har fel. Jag kan bara hoppas på att du har modet att se att du också gör galet, och viljan att försöka förändra det.

Ett lästips för dig som vill är ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.” Finns på biblioteket. Och i min bokhylla. Bara att låna! 😉

(Det här inlägget har lästs 1802 gånger.)