”Precious” av Sapphire

Precious är en 16-årig analfabet som levt i ett helvete hela sitt liv. Hon minns inget annat än att pappa våldtar henne och att mamma misshandlar henne både fysiskt och psykiskt. Som 12-åring föder hon sin pappas barn, och nu, när hon som 16-åring väntar hans andra barn, blir hon utslängd från skolan.

Istället hamnar hon på en alternativ skola där hon träffar läraren miss Rain. Hon lär Precious och de andra att läsa och skriva, bokstav för bokstav, och i takt med att Precious lär sig skriva växer hennes självkänsla och hon börjar förstå att även hon har rätt att ha ett liv.

”Precious” är en jobbig bok, det är jobbigt att läsa om en flicka vars första minnen är så grova övergrepp från både mamma och pappa. Jag var på Soppsällskapet i torsdags, och då pratade vi bland annat om ”Tills skulderbladen blivit vingar” av Sofia Rapp Johansson, som även skrivit ”Silverfisken”. Även de är jobbiga böcker med så mycket elände och övergrepp, men ändå väljer jag att läsa dem. Varför?

Är det för att just den här ångesten ligger så långt bort från min verklighet? En del av det beror nog på det, att det är ett sätt att uppleva något som jag aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars. En annan sak som spelar roll är att jag faktiskt träffar de här ungdomarna. Det finns de som faktiskt har det så här, eller i alla fall i närheten, och jag tycker att jag som jobbar mitt bland ungdomar ska veta om hur de kan ha det hemma.

Jag vill ju egentligen inte tro att det är så här i Ö-vik, men jag kan ju tyvärr inte vara säker. För elände finns, och ungdomar som far illa finns. Och jag vill försöka vara förberedd så gott jag kan när jag träffar dem.


Utdrag ur boken:

”Jag vill bara att du läser lite från den här boken.” Känns som om luften går ur mig. Jag ser TV, hör rapmusik, jag vill äta nåt, jag vill känna som när pappa knullar mig, jag vill dö, jag vill dö.
”Vad är det för fel Precious?”
Jag kippar andan. ”Jag … alla sidor ser likadana ut för mej.” Jag tar ett djupt andetag. Sådärja. Nu har jag sagt det.
Miss Rain suckar, låter lite lessen. ”Jag tror jag förstår dej, Precious. Men just nu vill jag bara att du försöker, försök pressa fram det, Precious. Jag vet att du kan.”
Jag sträcker ut handen efter boken.

Jag säger ”Strand”, men är inte säker, vet att det ska va S i strand men såg inge S. Hon säger ”Brygga ska det va, bryggan är det om ligger vid stranden. Bra, bra.” Sen säger hon med en mjuk röst, som en katt som jamar (allti drömt om ha en katt) ”Kan du läsa den här meningen?” Jag säger ”En dag på stranden”. Hon säger jättebra och stänger boken. Jag vill gråta. Jag vill skratta. Jag vill krama pussa Miss Rain. Hon får mej känna mej bra. Har aldri klarat läsa nåt förut.

(Det här inlägget har lästs 4724 gånger.)