Skrivande eller healande?

Läser en småjobbig bok just nu, ”Precious” av pseudonymen Sapphire. Precious är en 16-årig analfabet som i hela sitt liv blivit utsatt för övergrepp och misshandel, utan att få hjälp av en endaste människa. Jag ska (kanske) skriva mer om boken senare, men det jag har fastnat för hittills är hur hon hittar en väg ur sitt elände.

Hon har turen att bli avstängd från sin skola, och hamnar därför i en alternativ skola för ungdomar som behöver extra stöd i det mesta. Där får hon en ny lärare, Miss Rain, som är en av de absolut första människor som ser Precious, verkligen ser henne. Sakta får hon lära sig alfabetet, att ljuda ord och framförallt att skriva. Alla eleverna får en egen dagbok de ska skriva i, och sedan skriver Miss Rain sina svar till dem i samma bok, lite som en brevväxling.

När Precious börjar sätta ord på det hon känner och har upplevt, händer något. Hon växer som människa, hon börjar våga tala med andra, faktiskt berätta vad hon varit med om och får bekräftat att hon är en värdefull människa, och att hon har rätt till sitt liv. Allt orkar hon inte berätta, och då är det enkelt att skriva ner det istället, och vet att trots alla felstavningar och hoppande bokstäver så kommer Miss Rain att se vad det står, förstå och komma med ett svar.

För mig, som av och till i hela mitt liv har skrivit dagbok, är det självklart att jag skriver av mig om något jobbigt eller för den delen något extra roligt hänt i mitt liv. Det ger mig en stunds eftertanke, samtidigt som jag någon dag, vecka eller månad senare kan gå tillbaka och se med nya ögon på vad det faktiskt var som hände. Mitt dagboksskrivande blir en del i min utveckling, ett sätt att hantera det bra och dåliga i livet. Att skriva ner det som känns jobbigt, oavsett om det har med relationer eller busstiderna att göra, gör att jag får lite distans till det och att jag inte behöver lägga tid på att älta det rent mentalt. När det gäller det roliga är det däremot tvärtom, det jag skriver då skriver jag för att komma ihåg. Det blir enklare att plocka fram de där härliga händelserna ur minnets vrår om jag befäst dem på papper.

Jag har flera vänner som också skriver dagbok, och de flesta av oss sparar böckerna i evighet. Jag har fortfarande alla mina dagböcker kvar, men en kompis gör på ett annat sätt. När hon skrivit ut en bok, kastar hon den. På så vis skriver hon inte bara av sig ilska, ångest och elände, utan svingar det dessutom längst åt h…vete när hon är ”klar med det”. Jag gillar verkligen idén, men det är inte mitt sätt. Jag får ofta höra att jag alltid är glad och öppen. Jag försöker, men ska villigt erkänna att jag, precis som alla andra, har mina ups and downs. Jag är också ledsen, arg och förtvivlad, men jag väljer att hantera det utan att prata om det med så många.

Att hantera sina känslor genom att skriva ner dem är ett bra sätt för mig. Att skriva är inte detsamma som att prata, jag måste stanna upp lite ibland och tänka efter. Titta ut genom fönstret och verkligen känna in den där känslan jag vill klä i ord. Ska jag istället säga samma sak blir det lätt: ”Tja, det känns, äh, du vet…” Det går ofta så fort i ett samtal att jag inte riktigt hinner känna in orden. Orden får en annan betydelse, en annan tyngd, när de sätts på pränt på ett papper. Det är inte bara att ta det ord som ligger närmast till hands, utan jag vill ta rätt ord, och i mitt sökande efter rätt ord måste jag verkligen känna efter – för hur ska jag annars veta vilket ord som är rätt?

Därför är ord så viktiga för mig. Och därför blir läsning så viktig, eftersom det är ett av de sätt jag använder för att hitta orden och ta dem till mig.

Utan läsning inga ord. Utan orden inget skrivande. Och utan skrivande inget healande.

(Det här inlägget har lästs 4145 gånger.)