”Sluta aldrig gå” av Christina Rickardsson

Från baksidan:

”Jag föddes i Brasiliens vildmark och bodde i en grotta tills jag var ungefär 5 år gammal. Därefter levde min mamma och jag på gatan i en av São Paulos kåkstäder. Ofta fick jag klara mig själv, och även ta hand om min lillebror, innan jag slutligen hamnade på barnhem. Ett år senare, när jag var åtta år, adopterades jag av en svensk familj i byn Vindeln i Västerbotten.”

”Sluta aldrig gå – från gatan i São Paulo till Vindeln i Norrland” är Christina Rickardssons självbiografi. Hon föddes som Christiana Mara Coelho, och hennes första minnen är från den där grottan i djungeln utanför den brasilianska småstaden Diamantina. Hon fick lära sig vad som gick att äta och vad hon skulle låta bli. Hon lärde sig att spindlar, ormar, skorpioner och pumor var djur att akta sig för, och ofta satt hon och hennes mamma en bit upp på klippan, dinglade med fötterna och pratade om världen, molnen eller Gud.

Som femåring kom hon tillsammans med sin mamma till en av São Paulos favelas och där blev hon tvungen att lära sig om nya faror. Hur ser en på en människa om hen är snäll eller elak? Hon lärde sig också att ensam inte är stark, att ett gäng med 5 gatubarn är starkare än två andra gatubarn. Där lärde hon också känna sin allra första vän, Camile. Med Camile vid sin sida blev vissa saker enklare, de hade ju varandra. Men där upplevde hon också saker som inget barn ska behöva uppleva, som droger, misshandel och mord.

Som sjuåring hamnade hon och hennes då drygt ettårige lillebror på barnhem, och därifrån adopterades de tillsammans av familjen Rickardsson i Vindeln. Som vuxen sprang hon rätt in i den berömda väggen och drabbades av panikångest och rädsla och där insåg hon att hon egentligen alltid hade sprungit. Ända sedan hon var en liten flicka hade hon sprungit för sitt liv, men nu gick det inte längre. Det blev början på en resa för att försöka ta reda på om hennes minnen var riktiga, vem hennes biologiska mor var och varför hon inte kunde ta hand om Christina och hennes lillebror.

Jag köpte den här boken redan i våras, men har inte läst den förrän nu. Anledning till att det äntligen blev av är att Christina besökte Arkenbiblioteket (min arbetsplats, alltså) igår tisdag. Det var helt galet! Vårt programrum är sorgligt underdimensionerat, och mina kollegor hade ändå lyckats placera ut 100 stolar så att de flesta skulle kunna se. En halvtimme innan Christina kom var det fullsatt, och när hon väl började stod det människor lite här och där för att åtminstone kunna lyssna och kanske få en skymt av hennes bilder. Minst 150 pers räknade vi ut var där, och det är inte illa med våra mått mätt! (Här finns en bild från Christinas instagram, de vi inte ser är de som sitter i soffor bakom väggarna till både höger och vänster.)

Jag började inte läsa förrän på söndag kväll, och trodde i ärlighetens namn inte att jag skulle hinna klart, men det var inga som helst problem! Språket är lätt och flyter bra, och jag kommer på mig själv att flera gånger tänka ”bara ett kapitel till”…  För ”Sluta aldrig gå” är en lättläst bok, trots att den har ett tungt innehåll. Det finns så många upplevelser där som jag verkligen inte önskar någon endaste människa. Att behöva slåss för att få äta, att på goda grunder vara rädd för polisen, att se människor bli mördade, att sniffa lim för att döva hungern, att vara tvungen att bokstavligen springa för sitt liv, bara för att nämna några. Men Rickardsson fastnar aldrig i ett ältande eller geggande. Istället är det ett nyktert betraktande, där hon flera gånger berättar om saker som de flesta av oss skulle hålla tyst om. Hur hon stjäl plånböcker av turister eller slå ner någon som är mindre för att komma åt hans mat.

Under sitt författarbesök i biblioteket i går berättade hon om Brasilien, om sina minnen från både djungeln och São Paulo, och flera gånger blev det alldeles knäpptyst. Lika ofta skrattades det högt, för hon har ett skönt sätt att se på världen. Hon berättar också om hur det var att komma som barn till Vindeln, och hur hon stack ut på så många sätt – språket, erfarenheterna, utseendet. Med humor, allvar och värme lyckas hon förmedla sina upplevelser så att ingen oberörd lämnade biblioteket. Som en besökare skrev på @bibovik efteråt: ”Tack för en jättebra föreläsning! Det var värt att få ståplats”

Jag kan inte annat än att hålla med. Christina Rickardsson är en fantastisk berättare, och en människa med hjärtat på rätta stället. (Och här är en bild på mig och Christina efter att jag fått min bok signerad.)

Utdrag ur boken:

Jag minns första gången jag såg snö. Hösten hade varit regnig och mörk och jag märkte att mörkret gjorde mig tröttare. Men så en natt kom det cirka tjugo centimeter snö. Jag stiger upp på morgonen som vanligt och går in i köket där mamma lagat till havregrynsgröt och ägg. Jag äter det varje morgon. Jag tittar ut genom det stora köksfönstret och ser till min förvåning att det inte är mörkt och regnigt. Det är vitt, allt är vitt. Det är som om vi hamnat i ett moln. Ett täcke av vitt puder ligger vackert och orört över gräset, träden och vägen. Jag blir helt till mig och springer ut, iklädd endast trosor. Någonstans hör jag mamma skrika mitt namn men jag bryr mig inte. Jag öppnar ytterdörren och rullar mig i snön på gräsmattan. Det tog min hjärna några sekunder att inse att det där vackra vita som kallas snö var kallt som tusan. Stickande kallt. Ont, ont, ont. Jag ställer mig upp och springer skrikande uppför trapporna och mot ytterdörren där mamma står och försöker hålla tillbaka ett skratt. Jag tycker inte alls att det är roligt och mamma kastar in mig i duschen och sprutar varmvatten över mig. Efter att jag fått tillbaka värmen i kroppen och efter att mamma bokstavligen får slita bort duschslangen från mig insisterar hon på att jag ska ta på mig kläderna och gå till skolan. Jag säger till henne att jag vägrar att gå ut i kylan, men mamma säger att alla barnen gör det. Jag svarar att alla barnen minsann inte alls gör det, barnen i Brasilien gör det inte. Mamma ler och säger att vi är i Sverige och svenska barn gör det. Efter att jag tagit på mig täckbyxor och jack, vandrar jag och min klasskompis och vän, Sara, till skolan.

Andra som bloggat om boken är Binas books, Läsvärd eller inte, Jennies boklista och Cecilia Rönn.

Du kan köpa den på adlibris, bokus, cdon eller akademibokhandeln. (Eller om ett tag som pocket!) Oavsett vilken du köper, så går en del till stiftelsen Coelho Growth Foundation, som Christina startat för att hjälpa utsatt barn, då framförallt gatubarn i Brasilien.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här.

(Det här inlägget har lästs 7393 gånger.)