”Ljust&fräscht-boken” av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert

En helt vanlig tisdag går jag runt inne på Mio, av egentligen ingen anledning alls – jag behöver inga möbler, mattor eller speglar – stannar upp ibland och lyfter på en grej, ler lite åt de snygga lådorna i form av gamla böcker, noterar att de har fantastiskt fina fuskkronärtskockor och fingrar lite på en plåtlåda.

Dagen därpå sätter jag mig på träningscykeln här hemma, och eftersom jag inte har något särskilt jag vill se eller lyssna på (annars är ”En idiot på resa” helt fantastiskt!) tar jag en av de senast inlånade böckerna med mig upp i sadeln.

Börjar bläddra lite, och är snart helt inne i ”Ljust&fräscht-boken” – det är ju mig det handlar om! Jag som har äggvitt på alla väggar, rostfri kyl och frys, en kitchen aid på köksbänken och – så klart – köksö. Jag, som har knarkat inredningstidningar de senaste fem, sex åren, jag läser, skrattar och begrundar i takt med att fötterna trampar runt, runt.

För det är roligt! Båda författarna har ju ett enastående sinne för att se de där små komiska sakerna i varje liten händelse – varför sätter man upp bokstäverna K Ö K på väggen? Vet man inte var man är annars? Vi får också veta hur man är otrogen mot en badtunna och hyfsat god argumentation för att IKEA är en sekt. Vi får en hel palett med de 100 vanligaste nyanserna av vitt (jodå, äggvitt är med!), massor med listor som ”10 saker som man bara gör i inredningsreportage”, ”Saker som kan byggas om till barskåp” och ”Saker som bara är charmiga i sommarstugor” (och jodå igen, jag har ettan…).

Samtidigt är det jäkligt intressant. Varför gör vi som vi gör? Varför har varje kanal ett eget inrednings- och ombyggnationsprogram? Varför anfalls vi av hundratals inredningstidningar när vi går in på Pressbyrån och varför är vi villiga att lägga ner så mycket tid och pengar på yta? Vad säger vi med de saker vi har – eller inte har? Det är intressant, det här. (Jag är inte klar med den tanken för min egen del än, men jag återkommer till det om ett tag.)

En bok som väcker mer tankar och frågor än den ger svar på – och det gillar jag! Så mycket att jag kanske till och med letar mig in i Lyan i slutet av februari.

(Det här inlägget har lästs 1202 gånger.)