0

”Allt jag inte sa” av Yrsa Walldén

Från baksidan:
Klockan är exakt tjugotvå minuter över elva första gången du kysser mig. Det sista jag ser innan jag sluter mina ögon och innan dina läppar rör vid mina är en digitalklocka på ett sängbord med lysande blå siffror. 23:22. Tjugotvå minuter över elva och hela min värld vänds upp-och-ner.

Tänk dig att du har gått ut gymnasiet. Tänk dig att du vill gå en speciell utbildning och att du måste flytta 67 mil hemifrån. Till en stad du aldrig varit i, till ett studentrum i en korridor och börja plugga på högskola där du inte känner en endaste människa. Du är 18 år och 9 månader och allt du kan laga i matväg är köttbullar och makaroner. Så är det för Mig, vår huvudperson.

Men så, under den första dagens rundvandring dyker Du upp. Berättar om kåren och kårhuset och bussar och fik och bion, och allt Jag kan tänka på är att Jag inte hörde Ditt namn. Jag börjar hänga på fester, för Du kan dyka upp där. Jag hittar kompisar men ser hela tiden till att försöka finnas där Du är. Och så kommer den där kvällen, när klockan är 23:22.

Alltså, så här är det. Vi får aldrig något namn på Mig/Jag, och det gör det lite svårt att förklara handlingen på ett vettigt sätt. Men det handlar alltså om Mig som flyttar hemifrån för första gången och möter Dig och hela världen vänds upp och ner.

Och herregud, så den vänds upp och ner!

Nej, jag ska inte brista ut i jubelsång nu.

Mitt första ”jaha..?” kom när jag insåg att Jag är vuxen. 18 år och flyttar hemifrån, där tappar vi tyvärr ganska snabbt en del av de ungdomar jag träffar på jobbet. De är till 100% yngre.

Mitt andra jaha dyker däremot aldrig upp.¹ För då är jag fast. Rejält. (Nu kommer alltså jubelsången.)

Jag läser, bläddrar, ler, läser, snyftar lite, bläddrar, fulgråter… För det är Så. Jävla. Bra. Det är den där första stora vuxna kärleken, den där som slår till med ful kraft och som en inte kan värja sig mot. Den där kärleken som lyfter en högt över allt och alla, som ger en vingar och gör en full av fladdrande varma fjärilar. Den där kärleken som en tror att en aldrig kommer repa sig från om den går sönder, den som lämnar ens hjärta krossat och smutsigt på ett stengolv.

Den där kärleken. Den som är det bästa och det värsta på en och samma gång.

Och jag tror banne mig jag ska försöka snacka ut den här boken bland de teens jag möter på jobbet. Om inte annat så för att någon av dem ska läsa den och komma med feedback till mig om hur den funkar.

Utdrag ur boken:

Jag följer dig hem och månen har aldrig varit så nära som den är i natt. Egentligen är det konstigt hur mycket närmare månen känns här  jämfört med i Malmö. Finns det något vetenskapligt bakom, eller är himlen bara så mycket klarare här? Hur som helst så är den stor och rund och det känns som om jag kan nudda den om jag bara sträcker ut min hand och ställer mig på tå. Vi är på väg mot Herrhagen, på andra sidan en liten å, och jag tycker om att gå över den bron med dig. Du ylar mot månen i hopp om att någon hund ska vara vaken och yla tillbaka men natten är tyst och dina ögon glittrar i månljuset och jag önskar att jag hade en kamera som kunde fånga hur du ler och hur du skrattar och hur jag kan se hel galaxer i dina ögon. Det är inte min födelsedag längre men det gör ingenting för jag fick allting som jag önskat mig ändå. Du frågar mig varför jag ler och jag säger att det är för att jag är lycklig och du skrattar och säger att du aldrig träffat någon som mig. Jag ler ännu större och önskar att jag vågade berätta för dig att jag aldrig träffat någon som dig heller och att du får mig att känna mig som fyrverkerier och små vita moln på en sommarhimmel och nyfödda kattungar och lukten av nybakade kanelbullar. Din hand är bara några centimeter från min och det skulle vara så lätt att bara ta den och länka samman din verklighet med min.
Vi kommer fram till din port och du frågar om jag vill sova över för det är ganska kallt och du vill inte att jag ska gå hem själv. Precis som jag inte ville att du skulle gå hem själv. Jag tackar ja och kryper ner i din säng och du skriker till när mina kalla fötter nuddar vid dina ben, sen släcker du lampan och jag matchar mina andetag till dina och när jag nästan är säker på att du har somnat viskar jag att jag är kär i dig mot ditt svarta hår och din krökta nacke.

Ett annat utdrag hittar du här, från söndagens smakebit.

Eftersom det är första recensiondag på boken idag har jag inga länkar till andra som bloggat om boken. Däremot kan du läsa mer om den och om Yrsa WalldénVox by Opal.

Du kan köpa den på adlibrisbokuscdon eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här.

Bonus:

¹ Däremot finns det ett ”meh” med boken. Slutet. Det var lite … meh. Men vägen dit ursäktar det mesta, så det är bara en parentes.

(Det här inlägget har lästs 6443 gånger.)