”Att läsa är inte en flykt utan ett sätt att bemöta, hantera och fördjupa förståelsen för livet!”

Ovanstående är ett citat, hämtat från det senaste inlägget på Cecilias tankar.

Och visst är det så – ingen läsning är väl en flykt, även om läsningen kan vara ett tidsfördriv. Det finns så många verkligheter i världen vi aldrig möter, och att då få chansen att stå öga mot öga med dem genom ett så enkelt hjälpmedel som en bok är rent fanstastisk!

Rent spontant tänker jag först på (otäcka) böcker som ”Bryta om” av Åsa Anderberg Strollo eller ”Isdraken” av Mikael Engström. Böcker där barn far illa, och där vuxenvärlden inte alltid ser (eller väljer att se?) och agerar. Och parallellen till de senaste dagarnas händelser i Bjästa här strax utanför Ö-vik är solklar. Men nu var det inte vuxenvärldens svek mot barn och unga som jag hade tänkt skriva om, utan det där fantastiska mötet med det okända vi kan göra i böckernas värld.

Jag har själv alltid gillat fantasy och skräck. Min första ”riktiga” skräckroman läste jag när jag gick i sexan och sedan var jag fast. Det har inte alltid fört något gott med sig, här i vårt hus går det bra, men i lägenheten där vi bodde i 7 år innan vi flyttade hit kollade jag alltid klädskrubben före sängdags. Ifall där skulle stå ett monster med en Dr Harper-mask. Samtidigt har det givit mig en fantasi utöver det vanliga, jag kan lätt leva mig in i böckerna och behålla den känslan för framtida bruk.

Till exempel bokprat. I fredags hade jag ett bokprat om engelska böcker för en a-kurs, och eftersom eleverna är ganska spridda i sina kunskaper hade jag en blandad vagn. Och det är häftigt när jag tar en bok, börjar berätta lite om handlingen, väver in en del fakta om verkligheten, fortsätter med allt mer hjälp av händer och kroppsspråk tills jag inser att när jag berättar om hur flickan i boken går uppför trappen och tittar på foton av sig själv som sitter längs väggen, då tittar eleverna inte längre på mig. De tittar på min hand som visar den här imaginära väggen med alla foton, och jag inbillar mig med en rysning att väggen finns faktiskt där. Just där och då är den verklig, inte bara för mig, utan för oss alla i det rummet just då.

Eller när jag berättar om en bok som nästan får tårarna att komma mitt i bokpratet, och ingen av eleverna tycker det är löjligt eller konstigt, utan bara verkligt. Det är coolt. Jag tror att vi behöver det här, dessa böcker som ger oss en annan verklighet än den vi har omkring oss. Vi har ganska många invandrarbarn i vårt upptagningsområde, och de läser ALLT som handlar om deras hemland eller likande. Trots att, eller kanske just för att, de aldrig varit där, aldrig sett det och inte har några egna minnen av det. Och jag tror att detsamma gäller oss i trygghetsnarkomanins Sverige – vi behöver otäcka böcker, just för att få uppleva något annat. Det har inte med verkligehetsflykt (fantasyböcker) eller våldstendeser (skräckromaner) att göra. Det handlar om att skapa sig en djupare förståelse för något vi inte möter i vardagen. Som bilderna av kriget i Bröderna Lejonhjärta.

Cecilia skriver i det citerade inlägget att hon brukar kunna använda sig av sagor som är lite otäcka och till och med grymma när hon berättar sagor för fem- och sexåringar. En av dem hon tar upp är Astrid Lindgrens ”Allra käraste syster”.

Just ”Allra käraste syster” berättade jag med en av mina sagogrupper strax före jul. Det är den saga som jag själv minns allra starkast från när jag var liten, och det är därför en enkel saga för mig att berätta. Man jag var lite osäker på om det skulle fungera i den här gruppen – de är 16 oroliga själar där knappt hälften har svenska som modersmål. Men. De satt som ljus, de lyssnade, de frågade, de skrattade, ryste och slutligen kom det ledsamma. Och de talar om boken än, om Silverfot och Guldfot, och om fontänten och rosenbusken…

Och längst ner där bland Cecilias berättartips finns ytterligare en – Prins Hatt! Hur har jag kunnat glömma honom! Det är absolut hans tur att komma fram i ljuset efter påsklovet!

(Det här inlägget har lästs 3339 gånger.)