”Berättelser från Thorshavn” av William Heinesen

Januari var Färöarnas månad i Dantes Nordiska utmaning. Det var inte alldeles lätt att hitta litteratur överhuvudtaget, och ”Barbara”, den som lät mest lovande gick jag bet på. Det enda som bjöds på biblioteken i Ö-vik var två (2) magasinerade titlar av William Heinesen. Två tråkiga sjuttiotalsutgivningar i biblioteksband.

(Märks det vart vi är på väg?)

Skam den som ger sig. Jag bestämde mig för novellsamling, ”Berättelser från Thorshavn” där novellerna är hämtade från olika tider och alltså borde spegla en utveckling av Heinesens skrivande. Eller inte.

Efter 150 skittrista sidor gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inget mera.

Det är korta och långa noveller om vartannat, men de är ändå exakt likadana. Språket är inte speciellt på något vis, det där unika, talande som kröp fram mellan orden i Islandsläsningen saknas helt. Det är inget som ger mig något utöver det vanliga, inget som ger mig en bild av Färöarna i allmänhet och Thorshavn i synnerhet. Det är små anekdoter om människor som levt i Thorshavn och deras göranden. Men det är inget unikt. Det är människor som alla som vuxit upp i en liten by vid vägs ände har hört om eller träffat.

Det är flickan med den livliga fantasin som skrämmer upp sin lillebror när de går ett ärende och pratar om skogens väsen. Det är spökhistorierna om drunknade barn man berättar för att hålla de levande barnen borta från farliga vatten. Det är Don Juan från Irland som skeppsbruten räddas till livet och förför kvinnor (fast det var inte hans fel, slår författaren fast, det är kvinnorna som vill bli olyckliga – och där bestämde jag mig, stängde boken och vägrar att öppna den igen):

”Fröken Yrsa, vars psykotiskt överspända svärmeri [hon var 16 år, min kommentar] för maltesaren [den så kallade Don Juan, 25 år, min kommentar] inte ens de mest trovärdiga framställningar av motsatt slag kunnat dämpa, har i desperation sökt upp föremålet för sina okuvliga känslor, och han har å sin sida, lättbegripligt nog, inte låtit henne gå därifrån med oförrättat ärende.”

Novellen i fråga är skriven 1970. Nittonhundrasjuttio. (Fortfarande, en dryg vecka efter att jag slämpade igen bokpärmarna känner jag ilskan komma inombords.)

Gillar inte alls.

Ser fram emot Danmark istället.

*muttrar*


”Berättelser från Thorshavn” i aNobii.

(Det här inlägget har lästs 2790 gånger.)