Bloggbokprat om Jellicoe Road (del I)

Just nu pågår ett bloggbokprat om den så omtalade ”Jellicoe Road”. Jag är anmäld och en tredjedel in i boken vet jag inte riktigt vad jag ska säga eller hur jag ska göra.

Så här är det: det skrivs en massa sköna kommentarer, tankar och inlägg om boken, läsningen och tankarna. Eftersom ingen spoilar något är det ingen som helst fara att läsa flödet, men jag känner ändå att jag påverkas.

Många tycker att boken är förvirrande i början – och de som läst klart säger att det klarnar sen. Jag tyckte inte det var så farligt i början, jag älskade stämningen som infann sig under läsningen och det enda som egentligen förvirrade mig var att jag fått för mig att boken utspelar sig i Storbritannien och därför tiltade min hjärna varje gång det kom en passus som hänvisade till något typiskt australiensiskt.

Nu, alltså efter ungefär en tredjedel, börjar jag känna mig förvirrad, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Hade jag inte läst andras kommentarer om att det är förvirrande och att det kommer att klarna kanske jag inte alls hade reagerat lika mycket som nu? Eller hade jag tvärtom tänkt att ”det här är så konstigt att jag banne mig skiter i det hela”?

Jag tror ändå på det första, att jag skulle ha älskat stämningen i början så mycket att jag utan problem hade haft överseende med den förvirring som nu ändå råder. Mest troligt hade jag skapat mig en bild av hur jag tror att det hela hänger ihop och bara glatt läst vidare.

Det är lite spännande, det här. Hur känslan kommer att vara i slutet, menar jag.

(Det här inlägget har lästs 3524 gånger.)