Bloggbokprat om Jellicoe Road (del II)

Två tredjedelar och nya tankar:

Det har absolut klarnat en hel del, jag förstår alltmer (även om jag inbillar mig att jag förstår precis) hur det hänger ihop, vilka som gjort vad och varför människorna befinner sig där de är. Största överraskningen hittills är Griggs [spoilervarning! – markera för att läsa texten] erkännande om varför han egentligen befann sig på tågperrongen den där kvällen när han och Taylor träffades första gången.

Det känns alltså som att jag har bra koll, men jag är lite besviken på att den där härliga småmystiska känslan jag hade i början av läsningen är borta. Och jag förstår fortfarande inte varför början av boken var tvunget vara så våldsam? Våldet tillför inget till berättelsen, ingen känsla, ingen djupare förståelse och inte heller har det någon vettig bakgrund att vila på. Än, i alla fall.

Jag är också lite kluven till Taylor – det känns som att jag inte alls vet vem hon är, vilka personliga drag som är hennes utmärkande och framför allt inte vad som gör henne glad. För det verkar hon aldrig vara.

Däremot: jag måste ju se till att läsa ”Dödssynden”. Kanske den går att klämma in under klassikerläsningen i sommar?

(Det här inlägget har lästs 3446 gånger.)