Dårens försvarstal

Visst är väl januari en förunderlig månad? Så fylld av framtidstro och tillförsikt, så naiv och världsfrånvänd.

I januari la jag (precis som så många andra) upp planer för året. Ett gäng Kill Hyllvärmare skulle betas av, jag skulle under året fira inte bara Raoul Wallenberg, utan också Dickens och självklart Strindberg – inte bara en, utan två gånger.

Wallenberg har jag väntat på sedan dess, men Dickens ”Oliver Twist” lyckades jag efter många timmars snöskottning komma genom, även om jag absolut inte kan påstå att det gav mersmak, direkt.

Strindberg så. Sporrad av Stockholm läser kändes ”Dårens försvarstal” som ett givet val. Jag gav den ett försök, ett försök till och slutligen ytterligare ett. Men nu har jag gett upp. Jag såg inte ens filmatiseringen när den gick på svt.

Så kom sommaren. Och med den sommarläsningen. Alltså dags att verkligen ta tag i de där hyllvärmarna. Jag menar, ”Hemsöborna”, alla har väl läst eller sett den? Nej, inte jag. Jag, som är s k o l b i b l i o t e k a r i e på ett gymnasiebibliotek. Jag vet att han kom som ett yrväder med ett höganäskrus om halsen, och jag kan räkna ut att det borde utspela sig på en ö. Men that’s it. Nåja, den är ju himla kort och borde verkligen inte ta alltför mycket tid i anspråk.

En dryg vecka senare har jag fortfarande inte kommit mer än halvvägs. Jag letar febrilt andra saker att sysselsätta mig med, kollar traderaannonser på kvällarna tills ögonen går i kors, planerar storbak och skriver långa blogginlägg för att få tiden att gå, allt för att slippa sätta mig med den där jävla bokjäveln omtalade klassikern.

Dessutom har ett sedan länge bortglömt minne letat sig upp i mitt medvetande. För kanske fem, sju, tio år sedan försökte jag läsa ”Röda rummet”, men tog mig inte mer än hundra sidor in i den.

Jag tror att jag helt enkelt inte gillar August Strindberg.

Men OK, jag gör en sista deal med mig själv. Idag ska boken läsas ut. Sen kan jag tända ett bokbål, dansa en offerdans och kasta askan i sjön. Och i morgon får jag börja med en ungdomsbok.

Om jag misslyckas, kan jag tända ett bokbål ändå, dansa en annan offerdans och kasta askan på komposten. Och mysa när jag nästa år vet att mina morötter, potatisar och lökar växer i en Strindberg. Och börja läsa en ungdomsbok imorgon.

Er som ändå gillar Strindberg eller inte är riktigt säkra på vad ni tycker kan jag tipsa om att läsa andra inlägg än det här. Hermia Says har inga som helst problem med Strindberg, och det verkar inte Metta ha heller. Eller så kan ni lyssna på Sveriges Radios bokcirkel från i våras eller varför inte Sveriges Radio Sörmland som har flera olika Strindberg på fem minuter att erbjuda.

Själv ska jag sätta mig och läsa.

Jag ska bara diska först.

(Det här inlägget har lästs 1128 gånger.)