0

Den mörka kontinenten

”Sedan 1800-talets andra hälft är historien fylld av berättelser om den klena kvinnan, den sjukliga kvinnan, hustrur, mödrar och döttrar som tillbringar dagar, månader och hela liv i sängen. Kvinnor i konslutationsrummen, på analyssofforna, på nervhemmen och vid hälsobrunnarna. Kvinnor med kön och själ i oordning. Kvinnor med värk, blodbrist och migrän. Idag, just som för hundra år sedan, söker kvinnan oftare vård och använder mer läkemel än mannen. Hon är överrepresenterad i fråga om psykiatirksa och kroniska diagnoser. Trots att kvinnans ställning har ändrats dramatiskt och trots lika dramatiska förändringar inom medicinen, har länken mellan kvinna och ’nerver’ förblivit egendomligt stark.”

Orden är tagna ur inledningen till Karin Johannissons ”Den mörka kontinenten – kvinnan, medicinen och fin-de-siècle”. Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, specialiserad på medicinhistoria och en av mina husgudar inom kvinnohistoria.

När jag i mina mitt-tjugos började plugga igen valde jag, precis som när jag sökte till gymnasiet, att välja inriktning helt på känsla. Därför hamnade jag vid institutionen för humaniora i Östersund och tog mig raskt genom två terminer historia. När det var dags för C-kurs och uppsatsskrivande ville jag utforska min lokalhistoria, och tack vare en fantastisk handledare vid namn Svenbjörn Kilander tog jag mig an de källor som fanns om Ragunda brunn. Att dricka brunn var på högst mode i Norrland under senare delen av 1800-talet, vattnet ansågs renare och friskare här, och den höga klara fjällluften gjorde sitt till för att hjälpa de sjuka och svaga till återhämtning.

Jag stötte snart på olika sjukdomar som behandlades vid de olika brunnsorterna, och som framför allt drabbade kvinnor: anemi och kloros (bleksot), som båda kunde ha en moralisk förklaring där troliga orsaker var dans, den förfärliga romanläsningen eller överansträngning på grund av studier. Jag hittade också neurasteni, som trots att den ansågs orsakad av en allt snabbare och föränderlig värld nästan uteslutande drabbade kvinnor, och så hysterin, som var så starkt förbunden med kvinnans kön och sexualitet att den rent principiellt inte ansågs kunna drabba män. (Kopplingarna kändes så starka till ett annat uttryck jag hört viskas om – SVBK – att jag hakade fast i tanken.)

Men var de här verkligen könsbunda sjukdomar? Nja, inte riktigt. Johannisson förklarar i ”Den mörka kontinenten” lättfattligt att inom medicinen har mannen länge varit normen, medan kvinnan sågs som en avvikelse, nästan en annan art. Gynekologin blev till en metod för att förklara den kvinnliga naturen – man särskiljde helt enkelt inte gynekologiska sjukdomarna från den generella kvinnopatologin. Den manliga motsvarigheten till gynekologi, urologi, gjordes aldrig till en vetenskap om den manliga naturen på samma sätt. Varför? Orsakerna är naturligtvis flera, men två av de orsaker som Johannisson tar upp är dels den kulturella, att se kvinnors sjuklighet som ett svar på bestämda teorier om kvinnlighet, dels som en följd av samhälleliga förändringar som bidrog till nya sociala roller och nya beteendemönster.

”Kvinnosjukligheten illustrerar de starka sambanden mellan samhället, kroppen och jaget. Den bestämdes av det samhälle som tilldelade kvinnan en passiv kvinnoroll, av de kulturella och vetenskapliga stereotyper som definierade kvinnan som konstitutionellt svag, och av alla de kvinnor som längtade ut ur det instängda kvinnorummet.”

Idag talar man tack och lov inte längre om hysteri, neurasteni eller ens patienter som SVBK. Men klart är att ett av symptomen, klinisk depression som kräver en medicinsk behandling, drabbar ungefär en fjärdedel av alla män, och hälften av alla kvinnor. Betyder det att depression är en kvinnosjukdom? Nej, det tror jag inte. Däremot är jag övertygad om att vi (läkare, du och jag, alltså samhället) fortfarande ser kvinnor som lite svagare. Och motsatsen såklart, att män är lite starkare. En riktig karl blir inte deprimerad. Kvinnor blir det. På ett omedvetet plan söker vi fortfarande en genusbaserad patologisk lösning istället för att se oss som människor med samma behov.

Idag är det internationella kvinnodagen och överallt uppmärksammas kvinnors rätt till jämställdhet och lika behandling. Än har vi en bit kvar, och att läsa Karin Johannissons texter kan skapa en större förståelse var vi befinner oss och varför. Och förhoppningsvis i förlängningen leda till lika behandling även inom sjukvården.


Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, Calle Brunell, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks, Erica – en dröm i rosa, Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up, TinaO, Bokodyssé, Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker, Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter, Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson, Desirée Fredlund, …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

(Det här inlägget har lästs 722 gånger.)