”Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet” av Jennifer E. Smith

Från baksidan:

”Vem kunde tro att fyra minuter skulle förändra allt?

Det måste vara den värsta dagen i Hadleys liv. Hennes pappa ska gifta sig med en kvinna hon aldrig har träffat och hon missar planet från New York till London. Nu är hon fast på flygplatsen i flera timmar!

Men det är också dagen då hon möter Oliver – drömkillen från England som ska med nästa plan till London…”

Det är alla de där småsakerna som gör det – att Hadley glömmer den där boken och får springa tillbaka in efter den precis när de ska fara, att hon skar sig på papperet när hon skrev ut biljetten, att hon fick leta mobilladdaren, att de missade avfarten till flygplatsen och att ena hjulet på väskan var skevt. Små, små förseningar som tillsammans blir fyra minuter för sent när Hadley kommer till gaten och ser att den är nersläckt och hur planet långsamt rullar iväg.

Milt sagt gråtfärdig tvingas hon vänta i nästan fyra timmar på nästa plan, och hon vet att hon kanske inte hinner fram i tid till sin pappas bröllop. Ett bröllop hon egentligen inte vill ska gå av stapeln, med en kvinna hon önskar att hennes pappa aldrig träffat.

Det är då han dyker upp – Oliver. Han ska med samma plan till London, och har dessutom platsen bredvid hennes. De tillbringar först timmarna på JFK tillsammans, och sitter sedan och pratar under större delen av flygturen, och på något vis lyckas han få Hadley att glömma sin panikångest och sin klaustrofobi, och han får henne att så smått omvärdera sin syn på sin pappa och hans stora svek.

När de kommer fram till Heathrow vill hon inte skiljas från honom, och hon kan inte låta bli att tro att han känner samma för henne. När de med myrsteg närmar sig passkontrollen där de ska skiljas åt, händer det så äntligen, han böjer sig ner och ger henne en kyss, en kyss som lovar mer… Eller är det en avskedskyss?

Jag blir i ärlighetens namn inte riktigt klok på ”Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet”. Det är en lättsam chick-lit samtidigt som det är djupt och träffande. Jag gillar hur vi egentligen inte får veta något alls om Oliver, utan bara får små glimtar av honom här och där – som att han inte säger vad han pluggar utan hittar på alla möjliga sorters dumma studieinriktningar. Trots att vi inte får veta mycket alls om honom känns han ändå som Hadleys totala motsats, eller kanske snarare som den del av henne som saknas för att hon ska bli hel.

Jag gillar också att den är så otroligt lättsam, att tvåhundra sidor mera känns som en novell på sjuttio. Jag gillar att handlingen spelas upp som i en film för mitt inre och att det (såklart) regnar i London. Att brudens andra tärnor i ett huj förvandlar Hadley från en trött flygresenär till en prinsessliknande varelse och att hon faktiskt hittar rätt när hon letar efter den där kyrkan.

Det är lite feel-good och det är lättsamt. Och det är hoppingivande att läsa att fyra ynka minuter åt ”fel” håll egentligen är allt som behövs för att hela livet ska ta en annan vändning.

Du vet väl att du kan vinna boken här!

(Det här inlägget har lästs 3313 gånger.)