”Divergent” av Veronica Roth

Om boken:

I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.

”Divergent” är en av de ungdomsböcker som lästs och diskuterats under hösten och vintern. Lite nyfiken var jag, även om jag hade svårt att se att jag skulle gilla en bok som beskrivits som en blandning av Hungerspelen och Twilight. Fast utan att nå upp till deras nivå, liksom.

Tris lever alltså i det som förut var Chicago (vad finns där utanför då? Och varför frågar sig ingen av personerna i boken det?), i ett samhälle som är indelat i fem falanger beroende på vilket karaktärsdrag man har. När man fyller sexton går man genom ett test, en sorts simulering, och får svar på var man hör hemma.

Tris hör så klart inte hemma någonstans. Eller, egentligen, på flera ställen. Hon är divergent, en människa som har flera olika men lika starka karaktärsdrag. Det är inget man går och skyltar med, ledarna för de olika falangerna vill absolut veta vilka som är divergenta eftersom de ses som ett hot mot samhället. Tris måste nu försöka dölja sin sanna natur samtidigt som hon måste göra allt hon kan för att platsa bland De Tappra, den falang hon valde.

Där finns (så klart) den Elaka Pojken, den Elaka Flickan, de Snälla Kompisarna och (självklart) Pojken. Med superstort P. De elaka försöker förstöra för Tris, de snälla står mestadels på hennes sida, och pojken Pojken blir blixtförälskad i Tris som inte för allt i världen kan förstå de signaler han sänder ut.

Jag valde att lyssna på boken, och jag vet inte om det kanske spelade in. Den är nämligen hiskeligt lång, närmare tolv timmar, vilket är ungefär lika med en evighet när det kommer till en ungdomsbok. Och grejen är den att jag tycker inte att det blir tillräckligt spännande, så det mesta blir bara en väntan på … och sen börjar nästa kapitel. Det kan också ha att göra med att jag inte får någon hel bild av Tris, och jag har väldigt svårt att läsa böcker om människor som jag inte känner.

Samtidigt gav jag inte upp lyssnande heller, även om jag faktiskt många gånger valde att hellre lyssna på musik eller radio när jag i vanliga fall skulle ha lyssnat på boken. Och det tar sig lite mot slutet. Där blir det riktigt spännande och under den sista timmens lyssnande hade jag lätt kunnat gå en omväg om jag nått fram till målet innan boken var slut.

På det hela taget kan jag förstå att många gillar ”Divergent”, även om det inte var en bok för mig. Och jag kommer inte läsa fortsättningen. Andra som läst och gillat (mer eller mindre) är Boktok73, Tonårsboken, Bokbild, Fiktiviteter, Boktokig, Nilma och Carolina.

(Det här inlägget har lästs 55 gånger.)