”Döda flickors dans” av Rachel Caine

Efter att jag kärat ner mig i ”Glashuset” för någon vecka sedan var jag inte sen att hoppa på tåget när Styxx erbjöd mig uppföljaren, ”Döda flickors dans” som recensionsex.

”Döda flickors dans” börjar precis där ”Glashuset” slutade, ungefär en minut efter den sista händelsen. Full fart in i Morganvilles vampyrvärld, med våldsamma vampyrhatande knuttar, en halvdöd (eller halvlevande?) husägare, ett pluggo, en gothare och en hunk. Och i början är jag lite skeptisk. Det känns så… filmiskt. Jag får påminna mig själv om att det för det mesta inte är någon nackdel när det handlar om ungdomsböcker, utan snarare tvärtom.

Men ändå. Det känns så konstruerat på något vis.

Sen händer något.

Jag vet inte riktigt vad, bara att jag helt plötsligt är fast, läser, bläddrar, bär med mig boken och läser överallt – i soffan, vid köksbordet, på toaletten, vid spisen. För det är bra, det är catchy och det är roligt att läsa! Om jag inte minns alldeles galet sa jag om ”Glashuset” att den var helt perfekt för mig då eftersom jag hade hamnat i en lässvacka. ”Döda flickors dans” är på precis samma sätt – en läsenergiboost som får mig att med glädje hoppa på nästa bok i läshögen med full frenesi.

Jag hoppas och tror att många ungdomar hittar åt Vampyrerna i Morganville, för jag är ganska säker på att de flesta kommer att lägga ifrån sig dem med en positiv läsupplevelse i bagaget.


”Döda flickors dans” i aNobii.

(Det här inlägget har lästs 1202 gånger.)